Aftonbladet – 8 april 1862, sida 2

Bessy sprang fram till sin kusin och omfamnade henne. Hon sade dock ej sitt XfarvälX, ty hennes hjerta var för fullt och hon kunde ej yttra ett ord. Från kusinen till morbrodern, och från honom tillbaka till Mary, i hvars hjerta hon först denna moron fått blicka in. Mary räckte henne det illa knytet, nedkallade en tyst välsignelse öfver henne och lät henne sedan gå — för att aldrig återvända. För att aldrig hädanefter återvända. Den väg, som nyss syntes så rak, som tycktes aldrig skola leda ifrån de skiftande bergen och den sorlande strömmen, eller den grönskande sluttningen, der lärkträden växte så raka och höga och visade upp åt himlen, den 2 krökte sig hastigt och tvärt samt vände bort från det lugna hemmet, och slingrade sig utför dem branta stigen, som slutligen förlorade sig midt i den stora rörliga hopen af menniskors barn. Sådana hastiga förändringar träffa mången annan boning än Matthew Davis, och förmörka mångens lefnad utom Bessy Calvertons; en iten tidskiner solen, höjer sig hitalen zlar och blå öfver vandrarens hufvud, och nästa ögonblick förmörkas det glada landskapet och de behagliga figurer som pryda let, men såväl solskenet som molnet äro lott siffror i det stora hemlighetsfulla facit f den allsmäktiges räknekonst, hvartill bevöfvas myriader, som än sänka sig, än åter röja sig och sträfva efter det klarare ljus ch de bättre tider, som de en gång egde och förlorade. TionpE KAPITLET. Hemresan. Vagnen, som nyss på Aberogwin-vägen äntat på Richard Calverton och hans doter skramlade nä i full fart utåt den steniga vägen, och hvarje ögonblick som förflöt, skade afståndet mellan Bessy och den bor ling hon i så många år kallat sitt hem. lichard Calverton satt tyst med händerna i