Aftonbladet – 7 april 1862, sida 2

Som ni behagar4, svarade Matthew, med möda återhållande ett bistert emålöje. Iall sin oro öfver denne man och det ärende som fört honom till hans fredliga härd, kunde han ej låta bli att känna sig innerligt förnöjd öfver att han sparat sitt bränvin och lurat den hederlige Dick. Denne stod äntligen i dörren och sträckte på sin lekamen samt pustade några gånger, under det han strödde omkring sig åtskilliga små eder. Inte riktigt klar ännu. Det är en stygg natt för hederligt folk att våga sig ut. Hittar ni vägen? Matthew Davis, jag har godt minne. Uppe i bergen, der jag aldrig förr varit. kunde jag gå vilse, men härifrån och till Penberriog är mig vägen väl bekant sedan den tiden då jag gick här och friade och ni och jag grälade litet. Jag glömmer mina tiender lika litet som jag glömmer en väg. — Jag har ett helt magasin af gamla förolämpningar här, tillade han och slog sig för pannan, godnatt. — Om jag har någon gammal skuld upptecknad här, han slog sig åter för pannan, så betalar jag den — kanske inte straxt, men, Matthew Davis, jag glömmer den aldrig! Han hade fattat Davis i armen och denne ryste vid beröringen af hans hand. Ni förstår mig — godnatt. uGod natt. Dörren slöts och Richard Calverton vandrade med säkra steg utför gångstigen, som han tycktes känna väl till. Han ta ade för sig sjelf under vägen och slungade förbannelser öfver de lösa stenarne, som han var nära att stupa öfver. Han hade sagt att han ej glömde något, och Matthew Davis kunde cj betvifla sanningen af dessa så kraftigt uttalade ord. fade han kanske äpnu