Aftonbladet – 7 april 1862, sida 2

Då kommer jag och hemtar henne i morgon, sade han och steg upp från bordet. Jag behöfver inte vara rädd för att ni ämnar processa er till henne. Ni ville väl inte klämma fram edra slantar till det kanske, utan hellre låta stänga in er, som mången olycklig stackare före er! tillade han efter en paus. Går ni till Penberriog i qväll? frågade Davis oroligt. Den hedersmannen skulle nemligen föredragit att behålla sin gäst, huru obehaglig han än måtte vara, med svordomar och allt, framför att veta honom iskänkrummet på Llewellyns Vapen, der han kanske skulle dricka sig drucken, skryta af en slägtskap som Davis ville dölja för hela verlden, och vid glaset berätta hans systers vanära för alla de nyfikna dryckesbröder, som kunde infinna sig der. Kanske skulle han till och med komma i gräl och slagsmål på de fredliga gatorna, der det fanns femton hundrade stenhuggare och två polismän. Richard Calverton var en slug man. hvilket äfven bevisades deraf att han i så många år bibehållit sitt goda namn oantastadt, och han läste i Matthew Davis själ allt hvad som der föregick. Var lugn för mig, gamle kamrat, sade han. Jag skall inte göra något ondt alls, jag skall vara stam som en. fisk. Försynen har välsignat mig med en så förträfflig helsa att jag, oaktadt mina strapatser och mitt nattvak ibland bergen samt bristen på bränvin, kan trafva till Penberriog i denna qväll och taga mig litet motion på ert svaga tövatten. Hu, uh! Calverton tog sin dåliga hatt från soffan och satte den på sig på ett sätt som påminde om Whitechapel och som gaf honom utseende af en äkta bof.