Aftonbladet – 4 april 1862, sida 2

Mary och Bessy gingo upp, och Matthew Davis, som för i läg pg all tanke på öfverinseendet vid bergsprängningen, satte sig framför brasan för att i ro öfvertänka dagens händelser. De båda stenhuggarne hade gått sin väg; klockan slog just tu och den djupa tystnaden afbröts sedan blott af Marys lätta steg deruppe och regnets smattrande emot rutorna samt Richard Calvertons snarkningar. Dessa, som voro af det grundliga slaget, voro föga behagliza att lyssna till. Ett par gånger vände Matthew avis på hufvudet och betraktade honom med rynkade ögonbryn och en högst okristlig och föga metodistisk min. Han såg sin bittraste fiende i denne sofvande man; denne bof, som, då han var yngre och hade et! visst anspråk på ett vackert, ehuru groft. utseende, hade stulit hans systers bjerta och störtat henne i förderfvet: denne rölvare, som nu äter beträdt hans tröskel, liksom för att göra något ändå värre ondt än första gången. Denne man — en skam för sam: hället — kunde med ett enda ord gifva hans grannar samtalsämne för hela deras återstående lifstid; denne man kunde i ett andedrag fördunkla. hans eget goda namn och rykte, kunde utsprida den så länge och med så mycken omsorg bevarade hemlighe ten — hans olyckliga systers öde. an kunde haft hjerta att nedkalla himmelens fördömelse öfver denne mån, att bedja det han aldrig måtte vakna igen, utan dö i sin synd, i sin råa okunnighet och dertill oomvänd, Matthew Davis darrade för sina egna bittra tankar, som dock lyckligtvis afbrötos derigenom att Mary under tystnad tog en stol och satte sig bredvid honom. Bessy sofver nu.?,; få , Stackars barn! Med tankenöpå den fram