pellmastare. Vetenskapsakademiens högtidsdag den 31 Mars ). Professor Edlunds föredrag i Fysiken. Jordytans värmetillstånd beror i hufvudsakli mån på beskaftenheten af den atmosfer, hvar: jorden är omgifven. Af de värmestrålar, so! solen utsänder mot jorden, framkommer neml gen endast en del till jordens yta; en annan de qvarstannar i atmosferen eller, som man säge absorberas af densamma, och bidrager derföre er dast i ringa grad till sjelfva jordytans uppvärn ning. Ju längre väg solstrålen tillryggalägger atmosferen, desto mera absorberas deraf inna den framkommer till den egentliga jordytar Solstrålarne äro derföre varmare vid middage än tidigare eller sednare på dagen, emedan so! strålens väg genom atmosferen i förra fallet kortäre och absorptionen derföre mindre. P samma sätt är förhällandet med det värme, sor utstrålar från jorden mot den oändliga rymder En del deraf absorberas i atmosferen eller åte: kastas af densamma tillbaka till jordytan, me den öfriga delen bortgår, utan att mera åter komma. Mängden af det solvärme, som fram kommer till jordytan, jemfördt med det värme som från jordytan bortgår genom strålnin till. den oändliga rymden, bestämmer således til den hufvudsakligaste delen jordytans värmegrad Det förra utgör jordytans vinst, det sednare des förlust af värme. Men storleken af begge ä beroende af den atmosferiska luftens värmeab sorption. Om jorden af en eller annan anled ning erhölle en atmosfer, sammansatt af andr asarter än dem, som nu utgöra densamma, si skulle i samma stund, oberäknadt andra förän dringar, som deraf blefve en följd, äfven jord ytans temperatur blifva högre eller lägre än der nu är. Om i tidens början jordatmosferen va en annan än den nu är, så kan man med be stämdhet påstå, att af denna orsak ensamt jord ytans temperatur äfven måste hafva varit er annan än den närvarande: Vi kunna icke a planeternas afstånd från solen sluta oss till vär metillståndet på deras ytor; dertill fordras äfver bland annat att känna beskaffenheten af dei atmosfer, som omgifver dem, och denna atmo sfers absorption för strålande värme. Kännedo men om olika gasarters absorption för värme äl! således äfven för förklarandet af flera kosmisk: företeelser af synnerlig vigt. Detta oaktadt ha: vår kunskap derom hitintills varit högst ofull ständig. Under sistlidet år hafva dock tvenne utförligare undersökningar häröfver blifvit publi cerade; den ena i London af doktor Tyndall. den andra i Berlin af professor Magnus. De följer af dessa undersökningar, hvilkas resulta: ter i allmänhet väl öfverensstämma med hvar andra, att de gasarter, hvaraf jordatmosferer består, i jemförelse med flera andra gaser, ab. sorbera mycket litet värme. Detta gäller antin gen värmekällan har en hög temperatur elle endast är upphettad till 100. De gaser, som starkast absorberade strålande värme, voro am: moniak och oljbildande gas. Då atmosferisk luft under en atmosfers tryck absorberade 11 procent af de värmestrålar, som kommo från en värmekälla om 100 graders temperatur, absorbe: rade under samma förhållanden oljbildande gas 54 och ammoniak ända till 61 procent. Meden värmekälla af högre temperatur var förhållandet mellan de undersökta gasernas absorptionsförmågor för strålande värme annorlunda beskaffadt än då värmekällans temperatur var lägre, I allmänhet kan man säga, att kemiskt sammansatta gaser absorbera mer strålande värme än de kemiskt enkla. Detta är, enligt Tyndall, ett säkert bevis derför, att syret och qväfvet i jordatmosferen endast äro mekaniskt blandade med hvarandra och icke utgöra någon kemisk före: ning, i hvilket sednare fall atmosferens värmeabserption skulle vara betydligt större än den nu är. n fransman Perrey hade redan för 10 år sedan kommit :på den tanken, att jordbäfningar eller jordskalf möjligen kunde i någon mån vara beroende af månens attraktion på vår jord, och af denna anledning samlat observationer och anteckningar öfver timade jordbäfningar samt derefter jane dessas freqvens med månens gång omring jorden. Den första af dessa sammanställningar gällde tiden från 1800 till 1850. I ett arbete, som förlidet år inlemnades till vetenskapsakademien i Paris, har Perrey nu utfört dylika beräkningar för sednare hälften af förra århundradet, så att alla under dessa 100 år observerade jordbäfningar, om hvilka genom journaler och förda anteckningar någon kännedom kunnat erhållas, blifvit tagna i betraktande. Af denna undersökning framgår det intressanta faktum, att jordbäfningar oftare förekomma vid nyoch fullmåne än vid de båda qvarteren. Detta resultat erhålles, antingen man sammanräknar alla de 100 åren, för hvilka observationer blifvit samlade, eller delar seklet i perioder af 50, 25 eller endast 10 år. Vid den tid, då så kallad spring: flod eger rum i hafvet, förekomma således jordbäfningar till större antal än på andra dagar af månaden. Om beräkningen verkställes på det sätt, att antalet af jordbäfningar, som inträffa vid månens gång genom meridianen, jemföras med antalet af dem som ega rum då månen är 90 aflägsnad derifrån, så finner man äfven, att det förra antalet är betydligt större än det sednare. Jordbäfningar inträffa således oftare vid flodtid än vid ebb i hafvet. Slutligen har Perrey äfven RN jordbäfningarnes antal för de tider; då månen är på sitt största och minsta afstånd från jorden, hvarvid det visat sig, att antalet. af observerade jordbäfningar är störst, då då månen i sin bana är jorden närmast, vid hvilken tid, såsom bekant är, äfven floden i hafvet under för öfrigt lika förhållanden uppnår sin största höjd: Af dessa beräkningar synes man kunna draga den slutsatsen, att månen genom sin. attraktion medverkat till framkallandet af jordbäfningar, på ungefär samma sätt som den förorsakar. cb och flod i hafvet. Det är kändt, attman af flera skäl måste antaga, att vår jord ännu i sitt inre är så starkt upphettad, att större delen deraf är i glödgande smält tillstånd. Om jordvärmen tilltager mot jordens inre efter sar ma lag som vid dess yta, eller med ungefär 1 på 100 fot, så måste hettan på 3—4 mils afstånd från jordytan vara så hög, att tackjernet smälter. Den fasta joräytan är således sannolikt af obetydlig tjockek i förhållande till jordens storlek; den liknar det fasta skalet omkring ett ägg. Alltefter jordlagrens olika beskaffenhet har dock tvifvelsutan den fasta iordvtan olika tiocklek nå olika ställen.