Aftonbladet – 2 april 1862, sida 2

upp, hvarvid några skrifna rader visade sig, hvilka genast upptäcktes af Matthew Davis enda öga. Annu en gång var boken i hans band, och han sjelf var ifrigt sysselsatt att ur de temligen slarfvigt skrifoa raderna, stafva tillsamman följande: Till Bessy Calverton, en ringa gåfva får en vän och gäst. Pang! der låg boken på golfvet igen. Hvarje gång den öbarmhertigt slungades omkring, kände Bessy ett stygn i sitt hjerta. De måtte gerna tro att det var en dåli bokK, den värsta bok i verlden, men för gifvarens skull kunde de visat litet mera öfverseende med gåfvan. De måtte gerna säga att boken var eländig; hon ämnade tänka hvad hon ville ändå, ty hon hade ej funnit något ondt deri, och hon trodde ej att Stephen Speckland skulle hatva gett henne den, om det funnits ett ondt ord på dess sidor. För en timma sedan, hur lycklig hade hon ej känt gg i fåernas sagoverld, och nu — kur riktigt olycklig var honiecke! Om de togo boken ifrån henne skulle hon aldrig kunna förlåta dem. Emellertid hade Matthew: Davis ledsnat på att kasta boll med den olyckliga boken, och än en gång förpassat den i sin djupa ficka. Mary gick, förskräckt och ledsen, till sina hushållsbestyr, medan Bessy tände eld, kokade upp vatten och dukade, allt med ett botande uttryck i sitt mörka ansigte. Hennes morbror betraktade detta ansigte med bedröfvelse, ty han läste deruti varken ånger, blygsel eller ledsnad, utan lott denna orubbliga envishet som stundom trycktes i hans egna anletsdrag, men som ran ej tyckte om att se hos andra. Jag hoppas du ångrar dig, Bessy, sade an; jag hoppas få höra dig erkänna det nnan jag går. tÅngrar, hvad ?