vid skulle vara intressant att veta; om devärda insändarne med de begge adjektiverna menat från förnuftet och filosofen oskiljaktiga egenAN som således tillhöra deras väsende, ell tillfälliga som kunna, men icke nödvändigtvis måste finnas hos förnuftet och filosofien. Hvilkendera meningen som helst kan efter svenskt språkbruk inläggas i uttrycken; men att döma af den allmänna karakteren i det dogmatiska systemet har man mest skäl att antaga, det dettas förfäktare hylla den förra meningen. Förnuftet skulle alltså till sitt grundväsende vara stolt, filosofien sjelfsvåldig. Frågan blir då. hvarifrån förnuftet fått denna stolthet, som det icke kan afskudda sig; eftersom den ju hör till dess väsende, utgör en betecknande egenskap, utan hvilket det icke vore förnuft, utan i stället något annat, likasom t. ex. en qvadrat icke kan vara en qvadrat utan fyra räta vinklar och fyra lika stora sidor. Enligt de värda insändarnes reduktion ligger svaret lätt till hands: är förnuftet en afgrundens port, så måtte det väl ha kommit från afgrunden. Men är detta insändarnes mening, så hafva de i trots af sin ortodoxa ifver förbisett, att symbola lära det Gud skapat menniskan, gifvit henne förnuft och alla sinnen m. m. — Samma anmärkning gäller då ock i sin mån om filosofien, denna sjelfsvåldiga unge, som emellertid just är den högsta yttring af förnuftets verksamhet enligt den lag för tänkandet, som förnuftet ej sjelf stiftat, utan är detsamma medfödd. Nu kan likväl så hända, att de värde insändarne med de begge attributerna endast menat tillfälliga egenskaper, alltså att endast det förnuft, som är stolt, den filosofi, som är sjelfsvåldig, äro portar till afgrunden. Det ödmjuka förnuftet, den sedesamma filosofien skulle då kanske till och med kunna vara portar till himmelen. Vi frukta dock det de värde insändarne i så fall med ödmjukt förnuft endast mena det. som underkastar sig tron, den ortodoxa nemligen, således icke verkar sjelfständigt, hvilket i fråga om förnuftet vill säga detsamma som att icke verka alls. Ett ödmjukt förnuft blir då i denna mening, om icke precist oförnuft, åtminstone icke-förnuft. Efter samma analogi vilja väl insändarne ej heller såsom sedesam (eller hvad epitet man skall begagna i motsats till sjelfsvåldig) filosofi erkänna någon annan än en, som kommer till de förut bestämda resultaterna enligt dogmsystemet. Att söka premisser till gifna slutsatser är likväl ej något filosoferande, och en efter det anspråket formulerad filosofi blir således ingen filosofi. Följaktligen, om de begge epiteterna skola förstås efter det första tydningssättet, så hafva de värda insändarne också råkat ut på kätterska: villostigar; skola deremot samma epiteter förstås efter det andra tydningssättet, så hafva insändarne helt simpelt med sin dundrande parentes pratat nonsens. ——