daren att årligen, å viss tid, till rätten i stad eller domhafvanden å landet ingifva bevis att han tillställt gode männen eller socknenämden den upprättade räkni ig och för kontrollen härå har det varit nödigt ålägga rätten i stad och domaren å landet alt öfver förmynderskap hålla särskild förteckning, utvisande de omyndiges födelseår samt förmyndares namn och hemvist?. Om rätta betydelsen af denna föreskrift lärer tvekan hos åtskillige domare uppstått. En och annan lärer ansett sig icke ens ega att å förteckningen upptaga förmynderskap, som tillsommit före författningens promulgerande, hvaremot andra ansett sådant för en pligt, för hvars samvetsgranna fullgörande det vore nödigt att genomgå förmynderskapsprotokollen för 60 å 70 är, eller än längre tid, samt att derefter inlåta sig i en vidlyftig korrespondans med presterskapet för vinnande af upplysningar om dödstall och giftermål m. m. Det torde dock icke kunna antagas, att lagstiftarens mening varit att pålägga domstolarne ett så tidsödande arbete, så mycket mindre som det ändamål, vilket derigenom skulle åsyftas, eller fullständig och tillförlitlig kännedom om alla förmynderskap, säkerligen ändock icke vunnee. Deremot är det, med afseende å förrattningens grund och syfte, otvifvelaktigt alt äfven de äldre förmynderskap, hvarom rätten eller domaren eger eller får kännedom, böra å längden uppföras. Svea hofrätt lärer i afseende å de förmynderskap, som äro under dess omedelbara vård — och jemväl för hofrätterna gälla denaa författnings föreskrifter — vidtagit den åtgärd att å en särskild längd (eller bok) upptaga alla de förmyndare som fe sörfattningens promulgerande i Svensk Förrattningssamling bliivit af hofrätten förordnade, och i en annan förteckning införa alla de äldre förmynderskap, hvarom antingen anmälan göres hos hofrätten eller domstoen eljest af officiella handlingar erhåller sännedom. Dessa åtgärder synas ock vara ie enda, som stå hofrätterna till buds för att uppfylla författningens syfte, att jemväl öfver så många af de äldre förmynderskapen som möjligt få de föreskrifna kontrollerna utöfvade. Underrätterna hafva dock måhända jemväl andra utvägar att anlia, såsom förfrågan hos socknenämnderaa eller de gode män, hvilka i enlighet med 1843 års omförmälda författning varit på ett ch annat ställe tillsatte, m. m. Den af oss nu antydda svärighet torde atgöra ett bland de starkaste selen för behöfligheten af ifrågavarande föreskrift. Den omständighet, att man icke på något ställe kunnat vinna tillförlitlig kännedom om alla inom en jurisdiktion existerande förmynderskap, har utmärkt en oordning och osäkerhet, som icke längre kunnat få fortfara. Då iagstiftaren nu velat lägga grunden till ett bättre sakernas skick, har han måst vidtaga de anordningar, som kunnat sammanlänkas med förut bestående förhållanden, och fort3å på den väg, hvars riktning redan vari vårt rättssystem anvisad. Att svårigheter ill en början möta vid tillämpningen at de nya föreskrifterna, är en olägenhet, som är vanlig vid mer genomgripande förändringar, men icke lärer utgöra något giltigt skäl att återhålla dessa, så vida de eljest äro önskvärda. Slutligen anse vi oss böra fästa uppmärksamhet derå att stadgandet i förordningens sista , hvilken innehåller, att derförmyndarekammare finnes, lände hvad derom stadgadt är till efterrättelse4, icke synes innebära, att ej någon af författningens öfriga föreskrifter skulle på sådana ställen behöfva iakttagas. Nyss giterade innebär endast, alt genom denna förordning rubbning icke skett i de reglementen, som gälla för de i några städer inrättade förmyndarekamrar. Endast i den mån förordningen står i strid med nämnde elementen eller af dem göres öfverflödig, måste den vika. Minst torde någon tvekan kunna uppstå derom, att städer med förnyndarekammare äro i hvad fall som helst Jligtige att välja gode män för att hafva illsyn i afseende å de förmynderstap, som äro under hofrätts vårdnad, men hvilka inom staden förvaltas. Dessa formynderskap lyda remligen icke under förmyndarekamrarna ; nen gode män skola äfven öfver dem haf1a tillsyn, och att utse sådane gode män illkommer icke, enligt författningen, hofätterna, utan städerna, hvilkas magistrater, åsom redan är nämdt, hafva att derom besörja.