Aftonbladet – 1 april 1862, sida 2

Bah! Ni är en råtta emot mig. Omjag famntog er, skulle hvartenda ben ier kropp krasa sönder som svafvelstickor. Det vore bättre ni fortsatte er väg än att stå här och skrytaX, svarade Stephen; dimman blir allt tätare och er vana alt klättra i bergen skall snart vara er till föga nytta. Jag önskar er intet annat ondt än ått komma helskinnad utföre, men jag tviflar ferpå ch derpå lemnade Stephen den grälaktige kamraten, som mumlade något för sig sjelf. Stephens tankar togo nu en annan riktning: hvad kunde denne man vilja Matthew Davis? Några penningaffärer kanhända, eller en ansökning om arbete vid bergsprängning. Han stannade en gång, träffad af en hastig tanke på fara för det lugna hem han lemnat, men skrattade sedan gjelf åt denna oro och gick vidare. Mannen var säkerligen blott en skräflare och hade kanske druckit litet för mycket ur bränvinsflaskan, hvars hals stack fram ur hans ficka: Dimman tjocknade oupphörligt och rullade omkring honom som täta moln. Stundom dref den undan och visade en skymt af det lägre liggande landet, men derpå slöt den sig åter och allt blef mörkare än förut. Men vägen var nu temligen god, ehuru den oupphörligt sluttade nedåt, och efter en stund hade ban det höga berget med sin molnslöja bakom sig. Solen hade gått i moln och det regnade på afstånd; han kunde se hur regnet föll i strida strålar från de mörka molnen. Han kunde se byn dernere och postvagnen framför värdshuset; passagerarne sutto hopkrupna på taket, insvepta i öfverrockar och med uppspända paraplyer, och af hästarne rökte som om man kokat dem i en stor kittel och nyss tagit upp dem. Klockan slog tre i byn, och vid denna årslid gick solen ned mellan sju och åtta. Om min vän deruppe i bergen hinner till Aberogwin i qvällt, sade Stephen för sig sjelf, så har han bättre omdömesförmåga