Aftonbladet – 1 april 1862, sida 2

tAfvenså jag.? Bedragen, likt mig, af den vackra morgonen och en väg som sades vara lätt att hitta? De här walesarne vore värda att sjelfva ramla utför sina gemena bråddjup. De skulle möjligen ej ha lust dertill — farväl. Vänta ett ögonblick — min pipa är tom, och tobak är en god vän i ensligheten. Har ni inte litet till öfverlopps?4 Jo, utan tvifvel. Stephen Speckland kände medlidande med hvar och en som var utan tobak, och erbjöd gerna sitt förråd åt vandraren. Denne fyllde en kort, smutsig pipa och stoppade mer än hälften af den återstående tobaken i sin västficka. Jag tror jag hade tagit litet till, om jag varit i ert ställe, anmärkte Stephen torrt, då den andre utan ett ord till tack, återlemnade tobakspungen. Jag tog så mycket jag behöfde, och trodde ej att det missunnades mig.4 Den som ger ogerna, borde hellre ge intet — håll till godo, kamrat !4 Tack skall ni ha; vill ni låna mig litet eld också? Stephen räckte främlingen sin pipa och betraktade honom noga, medan han blåste app elden deri. Det var en man något öfver medelhöjd, starkt byggd, klädd i slitna svarta kläder och ofantliga stöflar — en man med tjock, enig hals och grofva, frånstötande anletsdrag, tjock haka, mörka biodsprängda ögon, tripiga svarta mustacher och yfviga polisonger som hängde långt ned på rockkra2en; en man, som man ej skulle vilja möta på en mörk väg, eller bland bergen, en dim: mig dag!4 Stephen Speckland var emeilertid icke den; som oroade sig öfver detta möte, han (og: verlden lugnt. Faran kunde vara närmare än han trodde, men stråtröfvare voro ej på! modet i dessa trakter och hans obetydliga