Aftonbladet – 31 mars 1862, sida 3

AKUVUSLUALISULT KUUUC Appora UUS 099, ucr NINJA 1 och förmåga att bearbeta dem, att med Men tb är det Vi hafva poeter — men i stället Tör at dyrka hemmets jord, bjuda de oss drifhusplantor, olämpliga för vårt klimat, utgjutelser af lånade intryck, främmande och utan värde för 0ss. Vi hafva musici — men i stället för att lyssna till vår naturs sagorika och storartad: enkla språk, söka de i främmande skolor främmande mönster, och få derigenom et! visst kosmopolitiskt landsstrykaretycke som ingen vill kännas vid. i hafva teatrar — men der hålla främmande typer och intressen sin marknad, ty aågon inhemsk dramatik existerar strängt taget icke hos 0ss; sinne för det nationelle tyckes fattas våra konstnärer, eller ligger sanske skälet deruti, att då alla i utlande: måste söka utveckling och studier, drage: ock uppmärksamheten hemifrån. Eller huru förklara t. ex. att då en Lind blad, en Berwald tagit sig för att skrifv: operor, så hafva de måst välja texter a helt främmande innehåll, då vår egen hi storia, vårt folklif, vårt familjelif, ja äfver vårt hoflif egt och eger många dramatiskt situationer och konfl:kter, af kanske störr och sannare effekt än dessa franska och ty ska libretter, som här blifvit föredragna. En enda gammal folkvisa kan ofta var: ett helt drama för sig, och ville blott d: tongifvande, de betydande härilandet grip: sig an med att odla det inhemska och läst: uppmärksamheten på de skatter vi verkliger ega hemmavid, så skulle våra konstnäre; kanske upphöra att lefva som parasiter, si skulle hvarje talang täfla att på natione! grund få iöra våra runor så väl med der äran. För närvarande är. det knappast någo mera än hr Richard Dybeck, som vakar öf: ver den för femtio år sedan med så stor jubel helsade nationalskatten?. En gån: om året samlar han folkmusikens vänner til. en anspråkslös aftonunderhållning, der dess: malmstycken uppradas, likasom för att på minna publiken om huru rent guld ligge; förborgadt i slaggen. Men med de inskränkt: resurser, som stå hr Dybeck till buds, må ste dessa årliga konserter till slut få någo stereotypt och tröttande, ty hr Dybeck ä hvarken musiker eller skald ex professo; nå gon artistisk bearbetning kan h:n således icke åstadkomma; han är en samvetsgran samlare, som för sitt outtröttliga nit förtjeaade större handräckning och sympatier a: xonstens idkare och beskyddare. Attintr.sset för folkmusiken ännu lefver varmt ho den stora allmänheten, bevisas emellertic bäst deraf att hr Dybecks årliga konsertei alltid gifvas för fulla hus. Man kan ickt upphöra att glädjas ät de vackra melodierna och mången, som kanske på hela året ickt besöker teatrarna eller andra offentliga för lustelser, ålägger sig någon försakelse för att kunna få besöka den enkla aftonunderhållningen af nordisk folkmusik. Den i lördags gifna hade likaledes at fröjda sig åt en mängtalig publik, och fr: Strandberg, som utförde solopartierna (jemtc br Strandberg och en ung baryton), skr dade välförtjent bifall för den humor och dei osökta behag, hvarmed hon förstod att fram lyfta ?pointen? i de mera skälmska verserna I n:r 7, der en liten episod ur vallhjonen: lif, full af poesi och naivetet framställdes kände man saknaden af konstnärlig behandling rätt djup. Som den nu var uppställd. bit för bit, utan något sammanbindande oci: förmedlande: element, föreföll den fragmen tarisk och något trög; men hvilket stofflig: ger ej häruti, om en mästarehand blott vill gripa in och ordna och förklara det nu li kasom i skiffer endast antydda innehållet. De öfriga numrorna voro till det mest: gamla bekanta, och idn att i de större epi ska dikterna låta kören utföra beskrifningarne medan de handlande personerna represente ras af olika soloröster, är af ganska gor effekt. Den välbekanta Orsamarschen tot sig. präktigt ut med trumhvirflarne, hvilk: slogos med verklig virtuositet; också begär des detta vackra stycke da capo under lif liga bifallsyttringar. I ackompagnemange: och arrangerandet kunde vid de öfriga num rorna ett och annat hafva återstått att ön ska. Hvarföre t. ex. i n:r 1, helsningssån gen, låta. orkestern följa med sångstämmornr då dessa föllo in? Huru mycket friare oc vackrare hade den icke tagit sig ut, om or kestern, efter att ensam hafva utfört först: versen, fortgått i andra lägen sedan manskören föll in i andra versen, och vidare dess: båda underordnat sig fruntimmerskören, di denna upptog tredje versen, i stället för at som nu ligga qvar unisont med denna. Mer dylika brister äro nästan oundvikliga, sö länge hrr musici förnämt rynka på näsan å: denna enkla musik, försmående att utfinnr: de varianter och omvexlingar, som dock ligg: så nära till hands. Hr Gille torde vara der ende, som numera med någon omsorg ti träder hr: Dybeck. I öfrigt tyckes folkmusiken hos Oss hafva förfallit i cn slags slentrian, hvarur man tyvärr icke anser det lön: mödan att rycka den. Måtte de musikaliska artisterna med störr: värma omfatta denna musikgenre och h: Dybecks konserter sålunda allt värdigarc kunna representera den nordiska okanngrent NORGE. Kandidaten L. Dietrichson hari Kristiania hållit ett föredrag öfver den nyss aflidne danske författaren Ingemann. Regeringen har befallt att ett komplet exemplar af munderingsoch utredningspersedlar för en infonterist, en jägare, en ka vallerist och en ariillerist af norska armån skall öfversändas till the united service in