Aftonbladet – 31 mars 1862, sida 2

Speckland uppnådde snart bergspetsen och stannade der några ögonblick för att tända sin pipa och blicka ned i den stilla dalen, der, likt ett silfverband slingrade sig den lilla floden, vid hvars strand han första gången såg Bessy Calverton. Det blåste en frisk vind deruppe, icke skarp och genomträngande, men sval och uppfriskande efter den ansträngande vandringen upp till bergets topps Han rökte ännu en pipa och lade sig sedan på rygg isolskenet, gifvande vika för sin medfödda lust för overksamhet. Han hade stigit upp tidigt och arbetat fliligt samt klättrat uppför ett ganska högt och brant berg — nå, om det skulle kallas att roa sig på landet, så var det bäst att göra slut på nöjet ju förr dess hellre. En underlig familj ändå, den som han nyss lemnaåt, tänkte han. Hvilken liten stel och allvarsam ung flicka, hvilket häftigt, lifligt barn, och hvilken gammal, snål, enarmad mnetodistgubbe! Det skulle dock vara hertligt att bosätta sig i den der dalen, om nan hade penningar och ingenting annat itt göra än spatsera omkring vid bäcken eller annars hvar som helst, utom uppför Dergen, meta foreller och röka, eller ligga gräset och se den klarblå himmelen ER ifver sig. Det skulle vara roligt ait bjuda lugo och Lucy och far och mor på allt letta, bjuda dem att-ligga i gräset och se jå den blå himlen allesammans. Se der sonsten alt vara lycklig! Att taga lifvet ätt och skaka bort sorgen liksom vinden kakar vissna löf från träden. Det kunde allas att lefva, att vara till — och så slumade han in och drömde om ett hem och om metodistens dotter, och vaknade efter n timma, skakande af köld, ty solen hade loldt sig bakom en tunn, vattenaktig dimma, om hade kommit upp, han visste knappast wuru. Allt var förändradt; han kände ej gen det glada landskap han nyss betraktat, ch måste skyndsamt begifva sig på väg, m han ej ville blifva genomvät af regnet. (Fonts. följer.)