Aftonbladet – 31 mars 1862, sida 2

stådda tårar öfver syltburkarna, hvilka hon ställde i skåpet som Stephen Speckland hade lagat. FEMTE KAPITLET, Högt upp i bergen. Stephen Speckland och Bessy Calverton vandrade upp för berget, passerade den lilla bron öfver strömmen; stannade, som nyss sades, för att vinka farväl åt Mary, fortsatte vägen ännu ett stycke uppför branten och stannade igen: De voro nu ganska högt upp och kunde nätt och jemt se skorstenarne aft det lilla huset sticka upp öfver trädtopparna. Så långt och alls icke längre, Bessy. Men jag går gerna med litet längre. Jag är icke trött. i Jag kan nog se gångstigen nu — till och med ett halft dussin gångstigar — och jag måste inte för länge berötva miss Davis sin lilia hjelpreda. Icke längre, Bessy, här säga. vi farväl åt hvarandra. Ah, jag är så ledsen för det — för det ni reser, snyftade Bessy. d eTack, Bessy, om några år behåller du väl sådana tankar för dig sjelf, men barnen äro, hvad fint folk kallar, uppriktiga. Men, Bessy, då jag nu reser. och kanske aldrig får se dig mer, så skall jag lemna alla saoorna qvar. Bessy såg höget förvånad ut. Jag bad postbudet för några dagar sedan köpa mig en bok med sagor uti, då han for till Carnatvon; och i går gick jag att hemta den. Här har du den, Bessy, för att du skall komma ihåg Stephen Speckland blandi 0; mr Speckland!4 — och Bessy gret, skrattade och darrade af glädje vid åsynen af den prydligt inbundna boken med lysande kopparstick uti. — Är det alla edra sagor, sir? Hvarenda en.4 Så god ni är som tänkte derpå, som gaf