Aftonbladet – 28 mars 1862, sida 3

a Genom att uppbryta en af fartygets däcksuckor i fören hade han beredt sig tillfälle att nestkonmag i dprken; hvarifrån han krupit under 2 fvet till salongsluckanj;: som han. uppstött-och erefter uppgått... Sedan det blifvit mörkt:om aftnårne hade Larsson begifvit sig till fartygei och derifrån bortfört i många omgångar under en längre tid allt löst, som der fanns att tillgå. ett betydligt parti kopparkärl, glas, karaffiner, speglar m. m: Då icke vidare något löst fanns att taga, frånbröt och tillgrep Larsson låsen från dörrarna, messingskrokar, klädhängare i väggarne, ända till de smala messingsskenor, hvarmed trapporna voro belagda, hvarefter han sönderskar och bortförde dettyg, hvarmed väggarne i damoch herrsalongen voro tapetserade, öfvertyget från stolar, soffor 0. s, v. Hela fartygets inredning-lär vara totalt spolierad, ty vid den plundring Larsson begått har han äfven förstört målningen å väggarne och förgyllningensamt splittrat och sönderbrutit trävirket, så att fartyget ej lär kunna sättas i sitt förra skick under en kostnad af, som vi hört uppgifvas, 2000 rdr. Larsson bekände öppet sitt grofva nidingsdåd. En del af det stulna hade han sålt till åtskilliga för honom obekanta, en annan del till af honom kända personer, hvilka han namngifvit.. Dessa voro ock i går inkallade till rätten, för att redo göra för de förhållanden, hvarunder de köpt tjufgodset, och berättade de, att Larsson vid försäljningen till dem haft hvarjehanda uppgifter. En stående historia var, att Larsson bott hos en person, som råkat i fattigdom, och sedan han nu insjuknat såg sig tvungen att sälja allt hvad han egde för att uppehålla sina barn och sin hustru. Larsson har ej förut undergått bestraffning. Det finnes starka anledningar att misstänka det Larsson haft medbrottslingar vid dådets föröfvande, men detta bestrider han. För vidare bevisning uppsköts målet. Rådhusrättens afdelning för tullmål. Åtalet mot sjötullsinspektionen. Ransakningen i detta mål fortsattes i förgår. Efter slutad protokollsjustering fick vaktmästaren J. Lindberg, inkallad med anledning af vaktmästaren FE betar angifvelse mot hr Jungstedt, företräde och upplyste, att de penningar. som Appelberg år 1857 af sin lön afstått tili förmån för Lindbergs brors enka, åf henne erhållits nämnde år samt kort efter svågerns död, ehuru det af hr Jungstedt för rätten företeddz beviset derom först blifvit utfärdadt i Jänuari 1862, sedan åtalet mot sjötullsinspektionen väckts och rättegången blifvit anhängiggjord vid domstol. Notarien Lundberg, vid förra rättegångstillfället åberopad som vittne af vaktmästaren Eriesson d. ä., angående otillbörliga utlåtanden mot Ericsson,-som hr Jungstedt skulle haft vid ett tillfälle, hördes nu såväl öfver denna omständighet, som äfven i fråga om en af öfveruppsyningsman Eklund mot örgerinspeltoren gjord angifvelse, att hafva vägrat Eklund att underskrifva en rapport rörande anmärkning om förseelse mot tullförfattningarne. I den förstnämnda omständigheten hade hr Lundberg inpanting att upplysa, men i sednare fallet sade an sig hafva hört öfverinspektoren yttra till uppsyningsman Andersson: att denne. skulle rätta sig efter. sin förman, ty eljest kunde det kosta honom suspension, Huruvida detta yttrande rörde den Eklundska rapporten visste deremot icke hr Lundberg, men upplystes nu att så var, ty öfverinspektoren hade just med oi I af denna rapports utskrifvande, enligt angifvelsens innehåll, hotat Andersson med suspension, derest denne ej ställde sig tillefterrättelse öfverinspektorens befallning att från rapporten utesluta Eklunds namn, Advokatfiskalen vitsordade nu i öfrigt, att öfveruppsyningsman Eklunds förut afgifva berättelse om huru vid afgifvande af nämnde rapport tillgått vore med sanna förhållandet öfverensstämmande. Härefter började nu ransakningen angående de mot öfverinspektoren gjorda angifvelserna. att godtyckligt å fem till rätten inlemnade rapporter, rörande anmärkning om förseelse mot tullförfattningarne, hafva utstrukit åtskilliga beslagares namn. Öfveruppsyningsman Lindmark. hvilkens namn blifvit utstruket från en rapport af år 1853, fick först företräda, men sade sig ej efter så lång tid kunna erinra sig förloppet vid beslaget. Han intygade likväl att han skrifvit sitt namn, men af hvad anledning det blifvit utstruket visste: han ej. Ofveruppsyningsman Eklund tillkännagaf, att han ej heller skulle kunnat minnas saken, derest han ej fört noggranna anteckningar, men ur dessa vore han ji tillfälle upplysa, att han, Eklund, anfört besla get samt att Lindmark deri deltagit, tilläggande Eklund, att så efterlåten vore han icke, att han skulle hafva tillåtit Lindmarks EKEN i rapporten, derest denne ej varit fullt berättigad att taga andel i böterna. Öfverinspektoren, tillfrågad om han utstrukit Lindmarks namn, sade sig icke kunna nu erinra sig detta, men om har gjort det, hade sådant skett i full öfvertygelae om att Lindmark ej varit berättigad att I be slaget taga del. Härefter förekallades tullvaktmästaren Sjöstedt hvilkens namn blifvit utströket på en annar rapport, rörande sigillbrott. Han uppgafat: han skrifvit sitt namn under rapporten, mer att det med skäl blifvit utstruket af öfverin spektoren, emedan Sjöstedt kommit tillstäde: efter det anmärkningen var gjord, hyarföre har ej heller varit berättigad att underteckna rap porten. . Af denna anledning sade han sig icke heller föra någon talan mot öfverinspektoren. Afven för detta fall sade sig öfveruppsyningsman Eklund ur sina anteckningar vara i till fälle upplysa, att vaktmästaren Sjöstedt verkligen varit tillstädes vid vå RN ve Efter Sjöstedt förekallades uppsyningsman N. Nilsson sämt uppgaf, att han å ia under tecknat sitt namn, anseende sig fullt berättigar dertill. Ofveruppsyningsman Rosenberg had till öfverinspektorn upplemnat rapporten, oci skulle öfverinspektoren deremot anmärkt, att de: vore öfverflödigt att två förmän stode på rappor ten.När böterna utföllo hade Nilsson ej helle erhållit någon egen lott, utan endast Rosenber; och den tredje å rapporten Danang vaktmästa ren Kjellman; men dessa båda hade godvillig: af sina bekomna andelar delat med sig en tredje del åt Nilsson. Öfverinspektoren bestred dess: uppgifter i allo, men synnerligast, att han til Rosenberg skulle haft förenämnde yttrande sam: upplyst, att den nu ifrågavarande rapporter rört olaga ombordgående å fartyg. Vaktmästaren Sandberg, hvars namn likalede blifvit utstruket å en beslagsra port år 1860 uppgaf att hah varit med vid beslagstillfälle och tecknat sitt nanin under rapporten; men di öfveruppsyningsman Lindmark, som anfört be I slaget, uppkommit till öfverinspektoren, had: denne yttrat, att ej mer än en vaktmästare fing: vara med om rapporterna, hvarföre han utströ! Sandbergs namn. Sandberg hade icke helle: