Aftonbladet – 27 mars 1862, sida 2

vore för mycket besvär dervid, och ifall hans stöflar ville hålla ihop fjorton dagar till. Två dagar tänkte han stanna i Penberriog för att hvila sig och låta halfsula sina stöflar, och sedan, om det vackra vädret fortfor, ville han draga all möjlig fördel deraf för att roa sig litet. Ni tycks vara mycket angelägen att roa er, anmärkte Matthew Davis torrt. Ja, jag är ute för att förströ mig litet4, lydde svaret. Läkare hafva rådt mig att andas landtluft, såsom botemedel för ett gammali ondt — jag har svagt bröst —och nu är jag här, utan att sörja för morgondagen, liksom — liksom liljorna på marken, hvilka icke kunna sörja för sitt uppehälle, stackare, annars kanske de gjorde det: Men arbetet väntar, tillade han, var nad af vissa ryckningar i hvad som en fång före explosionen vid stensprängningen ade varit ögonbryn. Han sprang ifrån bordet och linkade till dörren, men återkallades hastigt för att höra ännu en bordsbön läsas af mr Davis, som lyckades införa honom deri, såsom främlingen i hans hus, och hoppades att dennes glömska att tacka Gud för maten ej måtte tillräknas honom, i anseende till hans flit och ifver att återtaga sitt arbete. Ändtligen hamrade han nu på det sönåriga taket, och Matthew Davis stod i porten och betraktade honom. Han hade kastat af sig rocken, och som han stod på ötversta. steget af en liten trappa skulle hans välbildade, ehuru ej atletiska figur och det vackra, tillbakalutade hufvudet ej utgjort någon dålig mödell för en Bacchusstaty. Men Matthew Davis tänkte naturigtvis ej på Bacchus, utan på hvilken stor syndare främlingen var, och det tillfälle som nu erbjöd sig att utså ordets säd i hans