Aftonbladet – 26 mars 1862, sida 2

var ju en högst angenäm, en riktigt hygglig ung man som kom just i grefvens tid för att laga det söndriga taket, och som skulle låta sig nöja med ett glas källvatten för sitt besvär. Han skulle derigenom sjelf få tillfälle att gå tillbaka till stenhuggeriet och åka med en bekant till Carnarvon och i egen person hemta utdelningen på aktierna i Tenngrufvebolaget, der han te knat sig för en summa, stor tvåhundrade pund sterling. Hammare och spikar anskaffades i hast, och middagsmåltiden derinne ackompagnerades snart af hammarslagen derutanför. Först hade likväl miss Davis bedt främlingen dröja litet med arbetet medan man läste till bords, hvilken begäran han också efterkom, nedsatte sig på bänken och hvisslade sakta, ?Löjligt nog, det här?, sade han för sig sjelf, då han slutligen erhöll tillåtelse att begynna på allvar. Man kunde, min själ, tå nervattacker här i denna enslighet. Jag tycker för öfrigt att den der tråkiga gamla herrn kunde haft det förståndet att bjuda mig på middag, isynnerhet som jag arbet... nej, jag vill icke kalla det här arbete. Och derpå slog han ett duktigt slag med hammaren på de söndriga spjelorna. Middagen var nästan slutad, då Mary Davis, som satt och betraktade sin tallrik med mera allvar än vanligt, på en gång anmärkte, att den unge mannen derute kanhända var hungrig och att middagen säkert räckte till åt fyra personer. Hennes far gåg helt förskräckt ut vid denna opåkallade anmärkning, ryckte sig i örat och betraktade i sin ordning den tomma tallriken framför honom. En liten strid mellan gästfrihet och hushållsaktighet, en noga öfversigt af dut återstående stycket af pastejen — just lägom till qvällsvard! — och derpå gaf Matthew Davis vika för sina bättre känslor. (Forts.)