Aftonbladet – 24 mars 1862, sida 3

tillsynJaf Demeure de Corte, vid de pappersbruk i Belgien, som tillhöra bolaget Union des papeteries. Massan består till !, af vanlig lumbp, till !, af träspån och till 4 af kaolin. Träsorten i det ena profvet är björk, i det ardra bok. Den förra papperssortens yta är slätare; men begge äro snöhvita, tunna som det finaste postpapper och fria från ojemnheter, knutar och grand, hårda på ytan; men ändå har trämassan hvarken blifvit bykt eller blekt, utan äranvänd i det skick den lemnat de maskinerier, hvari veden sönderdelas till massa. Den kostar ganska litet. Tillsatsen af trämassa i papperstyget uppgifves hafva till ändamål att kunna spara på den vanliga lumpen vid tillverkningen af gröfre papperssorter, och sålunda blifva i tillfälle att förbättra de finare sorterna, utan behof att med detsamma höja deras pris. Nordisk konsjoenell. (Repertoire de Chimie. 1861, Augusti.) På en i Canadas skogar allmän art gran (Abies nigra) förekommer en insekt af samma slägte (Coccus) som konsjonellen, och som lemnar ett rikt färgämne, liknande karmin, men med en skiftning i skarlakansrödt. Man var förliden ommar sysselsatt vid Royal College i Montreal ned teknokemiska undersökningar öfver .ietta färgämne, a hvilket man hoppades kunna hemta mycken praktisk nytta. Odling af cehampignoner. Af d:r LABORDETTE. (Repertoire de Chimie. 1861, November.) D:r Labordette har i flera år sysselsatt sig med lenna odling; menförlidet år redogjorde han i transka vetenskapsakademien för sitt odlingssätt och förevisade tillika några alster deraf, som utmärka sig icke mindre genom sin friskhet, än sin storlek, hvilken man fann vidunderli . tproligiense) . an väljer till planteringen blott de kraftfulaste vilda eller odlade champignoner som stå att få, och begagnar till sjelfva utsädet deras svampInger (mycelium) d. v. s de fina nitligt sammanhägande trådar under växtställets yta, hvilka utgöra på samma gång svampväxternas rot och stam, och hvarur sjelfva svamparne uppskjuta såsom blomma och frukt. Jordmånen sammansattes af . 1. Pit lager sand och sandjord, 8v, decimaltum tjockt; 2. Ett lager gipsgrus (platras de demolition), 3 decimaltum tjockt. På denna jordmån utsås svamplagret, och vattnas med regnvatten, hvari så mycket salpeter r upplöst, att 1 salpeter kommer på 2 qveIratfot odlingsmark. 8ex dagar förslå till champignonernas utvecklande; men salpeterns verkan röjer sig i sex år. Nytt köttsaltningssätt. MARTIN DE LIGNACS patent. Uppfinnaren är en af franska armåns förnämsta proviantleverantörer; hans konserverade mjölk har absolut användts för franska flottan under de tolf sednare åren, och hans sammanpressade kött, hvaraf en million rationer åtgingo under fälttåget på Krim, nyttjas lika uteslutande till franska armåns fältproviantering. Öfver den här ifrågavarande proviantberedningen föredrog Peigot några uppgifter vid ett af de sednaste sammanträdena i Societ dencouragement; och vi anföra här det hufvudsakligaste i sammandrag. Köttsaltning fligar vanligen ske på det sättet, att köttet först rimsaltas och sedan nedlägges i saltlake. Saltet upptager härvid köttets Aytande beståndsdelar, i mån som de afsöndras från de fasta, och derefter intränger saltlaken i de förras ställe och utöfvar sin köttets förskämning hindrande förmåga. Men härvid verkar saltet länge på köttets yta, innan det når det inre; och följden är att köttets ytligare delar blifva öfverdrifvet salta, under det att de inre ej blifva det tillräckligt, utan öfverallt qvarhålla förskämningsalstrande ämnen. Patentegaren omvänder detta förhållande, genom att salta det inre af köttet först, och det yttre efteråt; det sker genom ett slags hydraulisk pressning. För detta ändamål uppställas de kärl, som innehålla saltlaken, 27 till 34 fot högre än de, hvari köttet nedlägges, och saltlaken ledes från de förra genom Tautschuslangar försedda med spetsiga munstycken af silfver eller tenn, som införas i köttet längsåt benen. Det höga vattentrycket, ytterligare förstärkt genom det i vattnet upplösta saltets tyngd, indrif ver med lätthet saltet i köttet ur munstyckets spets. och derifrån tränger saltlaken småniogom till köttets yta, utjagande framför sig alla köttets flysande beståndsdelar, hvaribland äfven de somligga närmast benen, och som just äro de för förskämning mest blottställda. Köttet nedlägges sedan några dagar i saltlake. en saltlake, som indrifves genom munstyckena, innehåller: äfven salpeter eller kryddämnen efter behag, som dels tjena ytterligare till köttets bättre förvarande, dels förhöja smaken. När köttet tages ur laken, väger det lika mycket som när det lades dit. Det upphänges derefter i svalt luftdrag, tills det har genom afdunstning minskats med omkring 5 proc. af sin vigt. Det kan sedan rökas, om detta ytterligare förfaringssätt önskas, eller för smakens skull; ehuru det håller sig utan behof af rökning. Rökes det, så förlorar det ytterligare 12 till 15 proc. af sin vigt, eller, inberäknadt de nyssnämnda 5 proc. som bortgå vid torkningen, tillsammans 17 ill 20 proc. af det råa köttets vigt. Saltningen sker på detta sätt skyndsammare och med mindre saltåtgång, än på det vanliga: emedan icke mera salt här användes, än som jemnt erfordras till köttets förvarande. Salthalien skiljer sig så obetydligt ifrån den, som s åste anbringas vid tillagnin af färskt kött, att man fcke behöfver urlaka det på detta sätt salcade köttet, för att kunna anrätta det. Fotografiska bilder af solförmörkelsen 1860. (Cosmos. 1862, Februari, 21.) WARREN DE LA RuE, den för sina utmärkta astronomiska fotogrammer så ryktbare engelske f)orafen, lät genom sin bror William förevisa i iranska vetenskapsakademien den 17 sistl. Febr. ätskilliga fotografiskt förstorade kopior af de bilder han tog i Spanien den 18 Juli 1860 ai den der totala solförmörkelsen. De höllo nära en decimeter i tvärmått, voro särdeles lyckade. och visade att de bekanta rosenröda utskotten kring månskuggan verkligen kunna anses såsom moln i solens linshölie.