Gatulifvet i London. (Slut fr. torsdagsbl.) Esquiros har af många costermongers sjelfva erhållit berättelser om deras lif, och en af dessa biografier, hvilken han meddelar i sin bok, är tillräckligt pikant, för att vinna ett flygtigt intresse. Jag vet icke, berättade gatans råa son, när eller hvarest jag blef ödd, det skulle icke heller gagna mig till någonting om ja visste det. Jag kommer blott ihåg, att vi voro tre bröder och två systrar, hvilka alla Pgnade sig åt gatuhandel. Ni må ej tro, tt det är svårt att inöfva ett barn dertill; fta är en kappe potatis tillräcklig för detta indamål. Hvarje afton aflemnade vi till våra föräldrar hvad vi under dagens lopp örtjenat. Den olyckligaste af oss var min yngsta syster, hvilken jag höll mycket af. snappt sju år gammal, sålde hon redan srasse, men det är sannerligen icke någon andel, som man kan lefva af, det är blott ett långsamt sätt att svälta ihjäl. Mången ratt vågade hon ej komma hem, emedan on icke ens förtjenat de par pence, som 10n måste lemna till sitt uppehälle. Och rid Gud, det stackars barnet var icke borttiemadt och kostade obetydligt att föda. En lag, då jag gick öfver e2 temligen aflägen gård, såg jag hur hon tog en . bit röd, som tjenstfolket troligen nt ät larna. CSÅhS, sade hon skrattan glarna få äta det, kan väl jag ocksi få ta det; det är ju ingen stöld, om man tar ort ett par bitar bröd för fåglarna, de ha 1 vingar och kunna äta sig mätta der borta