Aftonbladet – 20 mars 1862, sida 1

ML kt statsråd 2., SEDUHGHRSaLL OSVYCIHSRT UGCA norskt statsråd den 9 April 1861, vid det tillfälle då bh. exe. för konungen anmälte såväl unionskomitåns förslag och be tänkande af år 1844 (hvilket alltsedan dess cirkulerat mellan det: svenska och norska statsrådets medlemmar och om hvilka K. M:t den 25 Febr. 1848 resolverat, att de fortfarande kunde cir ulera), som äfven rikets ständers ekrifvelse af den 2 April 1860 rörande Sverges och Norges ömsesidiga förhållanden. Efter att i den redan meddelade förra hälften af sitt anförande ha kommit till det resultat, att den gamla unionskomitens försleg icke af K. M:t bör läggas till grund för någon framställning till båda rikenas representation rörande antagandet af en ny föreningsakt, men att frågan ändock icke bör. så förfalla, fortfar h. excpå följande sätt: Det har väl varit tvist underkastadt,hurtvida för närvarande andra föreningsvilkor finnas än de som äro intagna i riksakten; men det har icke kunnat bestridas, att båda rikenas grundlagar innehålla flera i riksakten icke intagna bestämmelser, genom hvilkas förändring föreningen kan trädas för nära eller till och med tillintetgöras. Att faran häraf icke är inbillad kan upplysas genom flera exempel. Så ha motioner vid flera riksdagar blifvit väckta om förändringaf tiden för konungens myndighetsålder, hvilka utan något brott motriksakten skulle ha kunnat vinna gällande kraft ensidigt för Sverge. Likaledes ha förändringar inom båda rikena af statsrådets organisation satts i fråga och varit nära att komma till stånd, utan afseende å en sådarförändrings inverkan på den i riksakten omnämnda interimsregeringen; och om man också kan hoppas, att uppmärksamheten hädanefter skall vara så mycket fästad vid de unionella förhållandena, att dylika fall icke genom ouppmärksamhet kunna förekomma, stålikväl alltid samma svårigheter qvar, så framt en fråga uppstår af sådan beskaffenhet, att man inom det ena landet icke vill att der skall betraktas såsom unionel. Att förekomma sådant för framtiden måste vara af vigt, antingen nu detta kan ske på ett tillräckligt betryggande sätt endast derigenom, att i föreningsakten, i enlighet med unionskomitåns förferande, inflyttas från rTikenas särskilda grundlagar alla sådana bestämmelser, af hvilka föreningen kan anses i någon väsentlig grad beroende, eller ändamålet lättare kan uppnås på det sätt, att ingen förändring skulle kunna företagas i det ena rikets grundlag, utan att båda rikenas förenade statsråd haft tillfälle att förut yttra sig öfver, huruvida en sådan förändring kan inverka på föreningen. Denna formella undersökning, som ofta kan vara af invecklad beskaffenhet, är nu öfverlåten åt konungens person allena, hvarigenom alltför vidsträckta anspråk göras på konungens detaljgranskning, på samma gång som det icke öfverensstämmer med begreppet am en kons tionel styrelse. Fa AN CÄnnu nera af nöden äro närmare föreskrifter beträffande hvilka ärenden som böra föredragas i sammansatt svenskt!och norskt statsråd. Derom saknas nu, undantagandes för -det fall att konungen vill. börja: krig, hvarje annan föreskrift än att alla ärenden, som angå båda rikena, skola vara föremål för. sådan behandling. Om tolkningen af denna elastiska föreskrift råda för närvarande hos det svenska och norska statsrådet olika meningar, hvilka redan mer än en gäng föranledt reservationer från den ena eller andra sidan. Medan man från svensk sida velat hänföra til det sammansatta statsrådet äfven hvad som omedelbart angår det ena riket och blott medelbart det anåra, men framför-allt antagit, att alla sådåna frågor, hyilka, så framt Sverge och Norge icke varit förenade under en konung, skulle ha varit föremål för diplomatiska. underbandlingar och traktater mellan båda rikena, nu i stället derför böra afgöras at konungen i sammansatt statsråd, har man från norsk sida velat undandraga från det sammansatta statsrådets öfverläggningar flera sådana saker, som dock otvifvelaktigt måst: bli föremål för båda statsrådens behandling, t. ex. de af sednaste storthing beslutade förändringarna i den af. hans majestät föreslagna lagen om varuförsändningen landvägen mellsn de förenade rikena och nu sednast ett i Norge -väckt förslag angående omkostnaderna vid hemskickande på det ena rikets lartyg från utrikes ort af fattiga eller skeppsbrutna sjömän från det andra, hvilka båda ärenden, efter det hans majestät om dem i norskt statsråd fattat beslut hvad Norge beträffar, blifvit öfverlemnade till det svenska statsrådet, på det att motsvarande beslut för Sverges del skulle fattas i svenskt statsråd. Enligt den norska åsigten, hvilken, såvidt jag fattat den, för närvarande går ut på, att inga andra ärenden böra under sammansatt statsråd än sådana, i hvilka beslut kan utfärdas genom en för båda rikena gemensam expedition, böra, enligt en konseqvent tillämpning, så godt som endast konsulatärenden och frågor om krig och fred behandlas i sammansatt statsråd. Ge-. nom ett sådant förfaringssätt förekommer det mig, att realunionen mellan Sverge och Nerge under fredliga förhållanden skulle vara så godt som upphäfd och konungamaktens anseende komprometteradt, enär det måste antagas, att konungen stundom skall komma att med uteslutande afseende å det ena rikets fördel i. dettas statsråd fatta ett beslut, som han, med uppmärksamheten fästad på det andra rikets bästa, sedermera måste der lemna utan fullbordan eller till och med motverka. Men äfven ärendenas pröfning måste lida af en sådan behandling, som är ensidigare än det förfaringssätt, hvilket i gemensamma Pg se följes af stater, I fullkomligt afskilda varandra. I dessa bruka nemligen underhandlingar mellan delegerade från båda makternas regeringar föregå hvarie äfverehekammelse. Men då konungen