verksamhetslust.? I sammanträdet den 8 Mars uppträdde hr ules Favre med ett lysande tal, hvaraf vi vär endast kunna meddela några utdrag. ifter en liflig tvist med residenten i anleding af ett af talaren begagnadt uttryck idressens officiella redaktion , hvaruti grefve Morny såg en antydning, att regeringen kulle ha förestafvat sdressen, yttrade hr avre, att under dessa 10 åren tvenne förerädesvis märkliga händelser egt rum, desaretet af den 24 November samt den kej:erliga skrifvelse, som kallade hr Fould till tinansministerplatsen. Hvad har nu följden varit af dessa åtvärder? Ådagaläggandet af huru i ett land, som eger en suverän och en vald riksförsamling, det är oundgängligt, att makten de:as dem emellan. Nå väl m. h. om det är nn sanning, att man efter tio års regerin msider kommit till denna insigt är det vä lokt, är det logiekt att låta en högsta mynighet bestämma öfver det offentliga lifvets aest ömtåliga handlingar, dem nemligen om betinga landets framtid? Ar det väl slokt att åt högsta makten ensam öfverlåta edningen tf den allmänna andan af parlasnentsvalen, landets administration, och allt detta utan någon verklig kontroll. Det är i kraft af 1789 års principer, som man afvägt och fördelat statsmakterna och nfört garantier för alla. Dessa principer utgöra ock derföre grundvalen till vår offent:ga rätt. Och det är till dessa principer, 1. hh. som vi vilja återföra eder genom vårt amendement. Det är vi som här äro de konservativa och det är hr presidenten 4 statsrådet, som är revolutionär. (Skratt och inot.) Ty det är han, som förnekar 1789 års principer eller åtminstone vill förlögga dem till himmelen, sjelf stannande qvar på jorden för att der kränka dem efter behag. Efter några skarpsioniga betraktelser öfrer minoriteternas rätt, citerade talaren åt-killigt ur äldre anföranden af hr: Baroche, äl i den mest liberala anda, och yttrade lerpå : Jag vädjar från den dåvarande talaren till en nuvarande ministern. Pressens ledning avilar nu på helt andra principer än dem af 1789. I Frankrike har man en öfverdirekör för tenken såvida denna uttryckesgesaom den periodiska pressen. Regeringen kan från höjden af sin avertissementskateder zsifva lexor i religion, moral, historia likasom det redan skett i politik — och gödselberedning! (Har afseende på cn varning zifven åt en publicist, som klandrat ett landtorukssällskap i denna punkt.) Om regeringen så handlar, så är det väl derföre ett hon anser sig sjelf lärdare, sedligare, religiösare än alla andra; men hvarföre utstakar hon då icke på förhand gränserna för allt som får sägar? Detta system är ingaInnda nytt. Det var rådande före 1789. Man kunde då med skäl säga, att Frankries hjerna låg i monarkens händer. Lyckigtvis undkom den någongång detta tvån-, men på hvad sätt. Det var genom reforvationen, som på flera punkter. af Europa ade öppnat en tillflykt åt friheten att tänka. Tontesquieus Esprit des Lois hade varit obesant? för Frankrike, om man ej till sitt förfogande haft Hollands och Englands pressar. I våra dagar finnes ej i Frankrika mer än n enda tidningsskrifvare — det är kejsaen! (Utrop och knot.) Uttalandet af denna anke bör ej såra någon, hvem han än må vara. Herr konseljpresidenten har telat om till:åudsbevis meddeladt 31 nya politiska jouraler. I min tanke har detta endast ökat antalet af skriftställare, dömda vid äfventyr . lifvets förlust att lyda ingifvelser, som somwma från högre ort. Förlidet år påyrsade jag upplysningar rörande en ansö ning m tillstånd til utgifvande af en tidning, uem hvaruppå intet svar hade följt. Mean -varade att personen icke var värdig det besärda tillståndet, emedan han 1848 deltagit . redaktionen af blad, som här icke ens xunde nämnas. Nå väl, jag har sedermera vått utrönt, att den der aiskyvärde mannen vid den tidpunkt, hvarom nu är fråga, beann sig på skolans bänkar och i Nantes yceum erhöll en hederskrans, lagd på hans inga hjessa af händer, som då icke ännu voro en ministers. Sådana äro följderna af godyeket, som genom sjelfva fin natur är orättvist. Det vore en slump, om det utfölle snnorlunda. Jag har Hip visserligen bekant, stt regeringen icke alltid gör bruk afstraffi lagens strängh te innebär jä en slägs nåd, sem Riank publicistens värdighet. Varningen är en dom, fälld inom slutna väggar och som det varit omöjligt att förese. En lag deremot är klar och bestämd, den utstakar gränserna för det tillåtna och förbjudna. Är det väl ett system, förenligt med en stor nations institutioner, då en mivisteriel order sålunda kan slå ned en författare bakifrån? Er regering är svag; den kan ej fåla vid 1822 årslagstiftning och den är rädd för restaurationens lagar. Det nuvarande systemet står i strid med 1789 års principer, med politikens och moralens bud. i rovinserna har regeringens kandidat prefekturens tidning till sitt förfogande; ban angriper, och man får ej svara honom, Sådant vill jag ej kalla för valfrihet utan för en förfalskning af denna frihet. I För att styrelsens kandidat må lyckas, sätier man alla embetsmän i verksamhet. tviflen häruppå, mina herrar? Välan, se här har jag elt cirkulär, hvaruti det säges, att j hvarje fjensteman måste rösta på regerini gens kandidat, samt att de som handla ani norlunda blottställa sig för alla följderna af jen sådan opposition. Kunna väl sådana feteklorer med skäl få namn af elektorer? 3Se här ett annat cirkulär från prefekten i ! departementet Haut Rhin, som förklarar, att hvarje mär, som ej låter rösta på regeringens kandidat, kommer att afsättas.