OA de RTR da sänt FO An ET AN NOSET IE ES vit föröfvade, alla de utrotningsförsök, som blifvit gjorda, alla de fysiska och moraliska tortyrmedel, som blifvit uppfunna af detta hat? Och alla dessa hatets bedrifter ha — man ryser vid tanken — skett ad majorem Dei gloriam, för att ära och tjena Gud. Alla dessa förföljare, alla dessa hatets apostlar och verktyg ha för sina åsigter och handlingar åberopat nitälskan för Gud och Guds andas vittnesbörd i sitt inre; det finnes ingen dårskap, ingen narraktighet, intet brott, som icke blifvit föröfvadt under rubriken af gudsdyrkan, och om Gud icke regerade verlden genom faststälda fysiska och moraliska naturlagar, om man kunde tänka sig honom med våra menskliga känslor och lidelser, så skulle han utan. tvifyel för längesedan, tröttnat vid och med en utplånandets vink gjort ett slut på hela detta bedröfliga skådespel af menniskor, som i det..desträfra till kunskap om Honom, om det verkliga ljuset och lifvet, dervid hata, förkättra.. och. förfölja hvarandra för olika meningar och. uppiatiningan hvilka hvar för sig otvifvelaktigt äro ofullkomliga, mer eller mindre inskränkta och bristfälliga, och som räkna det för en gudstjenst, för någonting Gud be-. hagligt, om de trälbinda anden genom makt-. språk, lockelser, hot, fördomar samt en på grundvalen af dessa uppkommen slentrian, hvilken innebär förnekelsen afall verklig frihet och sjelfverksamhet. 4 Man måste i sannipg — när man. närmare, tänker härpå — antaga att vårt slägte, långt ifrån att ha hunnit till de yttersta tiderna, långt ifrån att ha nått nära höjden af sin utveckling, ännu befinner sig uti sin barndom, i den späda ålder, då sjelfmedvetandet nyss hunnit vakna, och att det har oändligt många utvecklingsgrader att ännu genomgå. Och trots yrkesteologernas försäkran, att de, hvar inom sitt konfessionella läger; kunna bjuda på en riktigt ren, oförfalskad och allena saliggörande kristendom, så häntyda alltför många tecken derpå, att det ännu fordras ett svårt och. vidlyftigt utvecklingsarbete, måhända århundradens mödosamma sträfvanden, innån man i de s. k. kristna kyrkorna och i lifvet kommer från kristendomens skal till dess kärna. Vi berömma oss visserligen af, att vi häruppe i norden afskuddat oss vantro och religiöst mörker, vi tala om att Guds ande särskildt hvilar öfver nordlanden?; vi tacka Gud, att vi icke sväfva i samma villfarelser som andra folk och att han låtit oss födas uti ett. land, der den protestantiska friheten råder och der evangelii ljus rent och oförfalskadt kan lysa oss; men så vidt det är oss möjligt att, om ock blott för ett ögonblick, ställa oss utom detta sjelftillfredsställelsens område, dit vana och uppfostran försätta äfven den, som på detta fält icke utvecklar den allraringaste sjelfverksamhet, så måste vi lätt inse, att vi ännu äro långt ifrån att den rotestantiska friheten blifvit hos oss rätt änd, erkänd och tillämpad, och att vår kyrka ännu bygger på sndra grundvalar och arbetar med andra medel än Evangelii anda. Något annat vittnesbörd härom skulle näppeligen behöfvas än de uppenbarelser af det teologiska hatet, som inom kyrkan oupphörligt framträda. Vi vilja nu icke tala om det envisa och förbittrade motstånd, som kyrkans tjenare såsom stånd göra mot allt sådant framåtskridande inom samhället, genom hvilka en sannt kristlig humanitet efter hanl kan trycka sin prägel på samhällsinstitutionerna; vi vilja icke uppehålla oss vid deras välbekanta kamp för intoleransens bibehållande, vid deras oförtrutna äflan att fortfarande få begagna den verldsliga maktens arm och de mest okristliga medel till kyrkans förmenta skydd och till att näpsa hvarje motstånd; vi syfta för ögonblicket hufvudsakligen på den hätskhet, som uppenbarar sig i behandlingen af kyrkliga frågor, och -hvarmed till och med sådana kyrkans tjenare, som jemförelsevis kunna betraktas såsom frisinnade, ådagalägga att det är blott frihet för sig sjelfva som de önska, och att så snart det går utöfver gränslinien för deras eget behof, äro de färdiga att begynna förkättra och förfölja. Vi vilja fästa den tänkande svenska allmänhetens uppmärksamhet på arten af denna kyrklighet, af detta religiösa sinne, som urladdar sig uti vilda oqvädinsord, vare sig emot misshagliga församlingsmedlemmar eller emot embetsbröder och olika tänkande forskare,oeh som är redo att emot medmenniskor, som efter bästa vett och förmåga söka sanningen, utan all betänklighet utslunga sådana tillmälen som antikrist, otrogna?, Sdjefvulens utkoradeX, Sallmänna tanklöshetens improviserade organer, villoandar, för att icke omnämna de ännu mera råa och plumpa uttryck, som en blind sjelfkärlek och grof fanatism ofta lägga på tungin, under et man tilldelar sig sjelfva den blygsamma titeln af trogne och samvetsgranne väktare på Zions murar. Det är alldeles öfverflödigt att framställa den frågan, om det är tt kristligt sinne, som alstrar sädana utfall h förhäfvelser. Upplysningen har, trots be obskurantismens motsträfvenden, så långt framskridit, att bilorna och bålen icke mera stå till det t ologiska hatets disposition, men det förändrar ingenting i saken; samma uppsåt, samma vilja, som förr hoptåls slagtade menniskor för deras religiösa tro och offrade hekatomber af stekta kättare till Guds ära, alldeles samma vilja är det, zom nu suckar öfver att ej längre kunna landsförvisa affällingar?, samma hjertelag är det, som är färdigt att utropa en olika tänkande för ett djefvulens barn och på: lägga honom så stort timligt straff som möjligt, för att nedtysta honom och andra. Och ännu alltjemt måste man vara vittne till den hädelsen, att detta hat uppträder för Guds räkning och på hans vägner, att det ger sig utför att handla i Kristi namn, hans, som förkunnade frihetens lära och som åt sina efterföljare gaf det nda symbolum: ÖT SRA ORT JA SDR Pike I kg O MV et sne SP