Aftonbladet – 17 mars 1862, sida 2

en glad öfverraskning?4 sade Zambetto, som just lyckönskat sig att hafva sluppit för så godt köp och nu åter befann sig i en ännu värre klämma. Han blef orolig att sluta samtalet. CLåt mig gå och träffa Nina och säga henne att ni förlåtit henne. .SHvar är den qvinnan? tHos vår mormor, som hyr ut stolar i kyrkan San Cristofero4, svarade Zambetto, nämnande den aflägsnaste punkt han kunde hitta på. Får jag springa dit och säga henne, att jag bönfallit om förlåtelse, att ers excellens benådat henne? Oh (medj ett oemotståndligt utbrott af känsla), ni ser så god ut! ; SJag skall tänka på saken; hvad dig beträffar ämnar jag behålla dig här.4 Zambetto hade så småningom jemkat sig intill den slippriga trappan, som ledde ned åt kanalen. dä morgon vill jag gå till den der målaren, du sg gå med och visa vägen. Nu — framåt marsch! Gå in i huset, jag skall gra dig något att göra. Mycket emot sin vilja var Zambelto tvungen att göra hell-om. Han vände sig på klacken, härmande de styfva rörelserna af en rekryt, visade stör tafatthet, och efter att bafva Ohjelpligen snafvat på sina egna ben :umlade ban plaskande och skrikande i kanalen. Alt stupa i kanalen i Venedig är ungefär letsamma som att slå omkull sig på gatan innorstädes, och Zambetto lyckades komma j: ipp på trappan igen och närmade sig, dryi vande som en triton, till officern, som gapkrattade åt hans drumlighet. ?Skratta ni, excellenza, om det roar er, j, ade han, skallrande med tänderna som med : tt par kastanjetter, isynnerhet som jag!l unde hafva drunknat då jag aldrig lärt att 1 imma, Jag är våt inpå bara kroppen och t