Aftonbladet – 17 mars 1862, sida 2

detta hade han hört åf tjenstfolket, Hvilkas förtroende han tillvunnit sig såsom Ninas kusin. Han hade haft mycket svårt att slippa ut; men sedan han gjort sin kur för kökerskan, hade hon lånat honom nyckeln till bakporten. Österrikaren hade bevakat honom noga hela dagen, hade tvungit honom att nästan arbeta ihjäl sig — än med att rengöra hans vapen; än med att blanka hans uniformspersedlar — han var färdig att stupa — dessutom var arbetet förnedrande. Nog, sade Vandyke; nu, Zambetto, har jag en sista tjenst att begära af dig. En gondol och två roddare ...4 Min husbonde, afbröt Zambetto, jag ser — jag förstår, och han såg helt olycklig ut. Om det är nägot, eom krossar mitt hjerta, är det åetla — pi har bokstafligen stulit ifrån mig just den plan jag utfunde: rat. Två af mina kusiner äro ryktbara rod. dare. De hafva vunnit månget pris vid TA rodderna om julen. De äro nu anställda vid utländska varuinförseln, det vill säga uten myndigheternas sanktion, Detta är just rätta stunden att träffa dem, ty som rättskaffens män egnar och anstår, ligga de nu och sofva med sina hustrur och barn. 4De måste hålla sig här i grannskapet nasal half tio i morgon. Äro de pålitiga? ; CJag säger er, alt de äro mina kusinert, svarade Zambetto med stolthet, ni kan lätt känva igen gondolen, den är gammal och urblekt, och jag skall hänga min mössa i förstäfven. öde ar ; tJag sätter hela min lit till dig — gif dem det här4, och han lemnade ynglingen en börs, innehållande en hel liten förmögenhet i Venedi Ja he er!4 utropade Zambetto. FORA P902 7 utet följer.)