Aftonbladet – 17 mars 1862, sida 2

får säkert igen min frossa, som jag nyss kommit upp ifrån, och mina nya kläder förstörda till på köpet. Var så god och tillåt mig att gå till min mormor och byta om kläder; jag skall. vara tillbaka i en blink, så ifög är jag att få inträda i ers välboreihets tjenst.? Jag ger dig en half timma att vara borta på, din tafatta drämmel; om du icke är här igen vid den tiden, skall polisen få taga reda å dig. Bort med dig nu och kom ihåg att Jag är ej att leka med.? Zambetto slapp lös och var ej sen att taga till fötter. Beskrifvande en invecklad matematisk figur, som påtagligen visade att han förstod att gå igenom Venedig i skuggan äfven på den hetaste solskensdag, följde han en af dessa smala, slingrande ranoler, kallade vii, som äro så villsamma, och var inom fem minuter hos sin herre. ?Viva! utropade han, bemödande gig att gifva saken den bästa möjliga vändning och att dölja sin egen förtret, ?jag har gjort det, lyckats, fått en doppning i stället för en mörbultning — en effekt, som alltid är förspilld på scenen?; och han berättade sin historia, beskrifvande det som händt såsom ett mästerstycke af fintlighet å hans sida, i hvarje ögonblick väntande sig att få smaka sin herres missnöje, som tydligt uppenbarade sig i hans ångestfulla. ansigte, ?Du-haristörtat öss-— du har förderfrat lt genom ditt öfverdrilma nit!? utropade Vandyke, omedvetet citerande Talleyrand. ?Hvyem, jag, excellenza? Jag känner mig ljuptsårad — sårad i min sjelfkänsla som irrangör. År det på detta sätt jag blir motagen till belöning för det jag tjenat två verrar? Jag, som åvägabringat denna maalösa intrig. Jag har helt enkelt påskyndat ipplösningen. Jag har aldrig kunnat tåla!