Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 2

gonsin som en god vän och sluter till hennes ögon och ger den trötta, förbråkade a ro. Efter de två å tre timmars orolig och afbruten sömn hon på sin höjd får hvarje natt, vaknar hon svagare och tröttare än innan hon insomnade -— och klockan emellan 1 och 2 på morgonen börja åter hennes svåra plågor. Jag har kallat detta fruntimmer olyckligt — och visst är hon olycklig, då hon har att genomgå sitt lif på jorden under så störa kroppsliga lidanden; — men hön är det icke i ordets djupaste bemärkelse, ty hon är sannt religiös och i följd deraf undergifven, tålig, har sinnesfrid och en innerlig tacksamhet för hvarje mindre plågfull stund och dag henne förunnas samt för det att hon nu iter kan bruka sina händer och arbeta för sitt och sin mors lifsuppehälle. Hon är i sanning i sin belägenhet lyckligare genom att vara fattig än om hon vore rik, ty hon har nu ett mål att sträfva för — det att förskaffa sin moröch sig sjelf, så långt hon det kan, vad de oundvikligt behöfva för dagen. — En gång på min fråga, om lifvet för henne sändes mycket tungt, svarade hon: Om ag blott kunde se något slut på mitt lif, skulle plågorna kännas lättare; men att år fter år ligga så här! — Men ske Guds vilje! — Och ehuru obegripligt det låter, så tänker jag alltid, då jag börjar ett arbete: Skall jag lefva tills detta blir slut? Och jag västan önskar att så måtte bli, och jag kyndar och har så brådtom för att få det ärdigt; och så går det med det ena arbetet ;fter det andra och jag lefyer och tiden går ort nog.? För ett par år sedan gjorde jag ett besök: 108 den sjuka i sällskap med en läkare. Vid vårt mträde i rummet låg hon kall; ralft medvetslös och flämtandeefter en af ina svåra krampoch nervattacker. Efter utt en stund med ömt deltagande hafva beraktat henne, känt på hennes hufvud och pulsar, sade läkaren sakta till mig sedan vi lägsnat oss från sängen: Hon är ohjelp