Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 2

Rom som att der stanna qvar. Anförandet har trenne afdelningar. I den första yttrar sig ministern till förmån för det iadressförslaget emellan Italien och påfven jemnt fördelade klandret, samt för statu quo. I den andra förkastas de båda radikala lösningar ne af frågan, såväl den, hvarigenom romerska stolen skulle återfå allt, som den, hvarigenom den skulle förlora allt. I den tredje och sista deremot framträder en helt olika politik. I den mån som talet fortskrider ser man sanningen helt oförmärkt men naturligt intaga sin plats bakom orden, och den så mycket omordade jemnvigten blifyer tsålunda i betydlig mån rubbad. Det förklaras visserligen, att det f r närvarande är nödvändigt att hålla Rom besatt, men denna nödvändighet framställes såsom helt och hållet öfvergående och föranledd vida mer af regeringens oförmåga att finna en lösning än af någon bestämd plan; och man hör här för första gången en af franska regeringens organer så öppet, så direkt förebrå romerska hofvet icke allenast dess envishet. dess förblindelse, utan ock dess illvilja emot Frankrike. Efter att ha medgifvit, att man i denna fråga lätt skulle kunna komma öfverens med Piemont, men att det enda hindret som möter kommer från romerska hofvets sida, tillägger talaren: Jag talar här ej om den helige fadern och hans ofelbarhet i irossa: ker, utan om Roms verldsliga regering och dess i ögonen fallande felbarhet. Den 28 Juli 1847 skref vår minister i Rom, grefve Rossi, till herr Guizot en depesch, hvaruti han ger en gripande skildring af tillståndet i Kyrkostaten. Inom tio år — skrifver hav — möjligen tjugo år, skall här ej finnas en man, ic e en prest, icke en qvinna, som icke är lifvad af nationalkänslan. Och ien depesch af den 14 Maj 1856 tillkännagifver ambassadören Rayneval med djup bedröfvelse, att en katastrof är oundviklig, at påfvens verldsliga välde fått sin dom, att faran. kunde upp:kjutas, men icke undvikas. Längre fram yttrar talaren följande i hans mun ganska betecknande ord: Attafvakta är godt då frågan är om andliga ting; religionen är evig, och tålmodig emedan den är evig. Men att afvakta är icke godti fråga om verldsliga angelägenheter; det verldsliga bör skyddas med denna verldens medel, Talaren citerar derpå ett yttrande af kardinal Bernetti, romersk premierminister 1832, och hvilket väl är värdt atttaga vara på. Den fine, ganska kloke och med sin regerings politik väl hemmastadde kardinalen yttrar sig på följande sätt: En seku larisation är oundviklig, och den kommer att ega rum förr eller sednare. Men påfven skallaldrig godvilligt gå in derpå; Han skall aldrig af fri vilja besluta en åtgärd; som för kardinalerna innebure ruin och förödmjukelse. Hellre än att gifva ett sådant prof på svaghet, szulle påfven föredraga en vägran. Herr Billault tillägger härvid: Kardinal Bernettis politik i fråga om oundvikliga nödvändigheter gick således med andra ord ut på, icke att erbjudautan ratt underkasta sig.4 Af allt detta drager hr Billault den något besynnerliga slutföljd, att romerska hofvet under sådana förhållanden icke kan undgå att lyssna till nya framställningar från kejsarens sida, helst då dessa understödjas af senaten. Han erinrar: om nödvändigheten af endrägt, på det man ej i Rom må kunna säga, att de stora statsmakterna i Frankrike äro söndrade; hvilket vore vådligt och skulle ha till följd bibehållandet af status quo? (!) Slutligen uppmanar ministern senaten att votera paragrafen oförändrad och enhälligt. Denna hans önskan uppfylldes så till vida, att af 129 röstande 123 voro för och 6 mot. Dessa sex utgjordes af de fyra kardinalerna och de båda mnItrapapisterna Sögur och Gabriac. Detta resultat är så mycket märkligare, som det var allmänt kändt, att det klerikala partiet halt för afsigt att genomdrifva ett amendement i ultramontan riktnings Förlidet år hade kardinalerna fått med sig 70 senatorer i den romerska frågan; nu icke mer än två! Tidsandan har inom sjelfva den franska senaten åstadkommit en viss tomhet omkring deras eminenser. Kejsaren visade sig i högsta grad be: låten -ölver utgången och yttrade sig i de huldrikaste ordalag till den deputation som frambar adressen. Bland annat citerade han vid detta tillfälle Bossuets ord: Moderation, grundad på sanningen, utgör det fastaste stödet i menskliga ting.? Konungen mottog i förgår eftermiddag i enskild audiens härvarande kongl. portugisiske minister-resident, som dervid fick, å sin suveräns vägnar, till H. M:t öfverlemna storkorsinsignierna af de tre kongl. portugisiska Christi-, dAvizoch Jacobs-militärordnarne. (P. T.) — AT bd FER 1 LA KOR