Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 2

den Lindsten och hans fru, hvilka personligen känna både mor och dotter, lofvät att Temna sådana. Tillägg: På den sjukas anhållan att få tala vid mig innan jag slutade hvad jag skref för henne, var jag hos henne i dag den 10 Mars. Jag fann den ädla, goda varelsen darrande och högst orolig, görande sig samvetsförebråelser för det att hon icke bedt mig säga att hon var ohjelplig; att om hu a menniskor på min framställning gat henne medel i den tron; att:hon kunde göra ) ågot för att återvinna sin helsa, så vore ju detta ett bedrägeri, då hön så väl visste, att ingenting kunde göras, och att hon aldrig kunde bi bättre. Var god — tillade hon — säg icke heller att jag är olycklig, lidande är jag, men visst icke olycklig; jag har varit det förr i flera år, då jag såg mina unga jemnåriga och jemförde mitt och deras olika öden, då gret jag biltert; men nu äro alla sådana tankar döda, jag kastar mina sorger på . Herran, han har varit nådig och bjelpt mig, gifvit mig tröst och undergifvenhet; jag är nöjd med hvad han behagar, jag är visst icke olycklig — tvärtom. Jag bad henne vara lugn och sade att jag bade varit så fullkomligt uppriktig i allt, så alt hon icke behöfde oroa sig öfver något. Måtte hennes befrielsetimma snart slå! För menskliga ögon tyckes väl denna rena ande vara mogen för himmelen. Gåfvor till det sjuka fruntimret på Laduvårdslandet kunna antingen aflemnas på Afonbladskontoret, der prestoch läkarebety, ingående henne finnas, eller insändas ul syrkoherden Lindsten, som haft godheten ofva att emottaga Och redovisa de inflyande medlen. En de lidandes vän. å