Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 1

Konske icke i edra ögon, signor; men de der målarne bafva ju en så besynnerlig smak — se. bara på de fula taflor de ibland måla. Jag minns att jag hade en grand-onkel som var förskräcklig att påse, puckelryggig, snedbent, vindögd och likvälr. Dra för tosan med din onkel; afbröt officern vredgad, vridande sina röda mustascher, 4Ho:lah, hör hit någon, tag och för den här skälmen till högvakten. Nåd, ers högvälborenhet!4 ropade Zambetto på knä, jag vill bekänna allt; Nina lockade mig att komma till Venedig, lofvade att skaffa mig tjenst i den ädla familj, der hon var anställd; föreställ er min förvåning, när jag fann henne utan plats — Jaga en stackars okunnig gosse — enfaldig: och oerfaren. Hon berättade mig sina bekymmer; hennes fröken, som tillber er — det skulle jag ieke få tala om för er — hade ämnat öfverraska er genom att ekänka: er sitt porträtt. Men huru skulle hon fi det gjordt, det var frågan. Nina, som är mycket beskäftig, fick reda på en gammal fattig sate till målare någonstädes här i grannskapet, när man viker om hörnet, tror jag, som kunde måla det, utan attsignoran : behöfde gå till honom. ; Jag förstår dig icke. Kors, ers nåd, kanalen är-smal, och vid i fönstret ... SAh, nu har jag dig igen, du sade nyse att det var rundt om hörnet. t Jag menade midt emot då, efter jag måste berätta allt. . Men om han är så gammal, huru kan han då se så långt? s Nina säger att han är åttio år, så visst som en dag; men med nutidens förbättrade: instrumenter, ett teleskop t. ex. i (Forts. följer.)