Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 1

herre som ni, i en så elegant uniform, skall vara så häftig. Nu kommer jag ihåg, detvar någon som smög af och an i skuggan af arkaden nära mitt bord, och om mitt minne ej bedrar mig, är du just samma en som gick här förbi i går afton med en tjenstflicka. Det är ute med mig, tänkte Zambetto, här tjenar all fyndighet till ingenting. Ja, sade han högt, min kusin. Nina? skrek officeren, gripande ett fast tag i honom. Min komedi blir en tragediX, sade Zambetto inom sig. Ja, min fusin Nina. Genom den förunderligaste händelse i verlden (Zambetto inledde alltid sina improvisationer med dessa ord) träffade jag henne i går. Jag är en fattig gosse från Chioggia och ville gerna få se min slägtinge. Jag fann henne, och hon bjöd mig att supera med sig. Hon har då fått en plats? SMå hin taga min enfaldiga tunga! Jag är en usling och förtjenade hängas. Icke det ringaste inne i min roll. — I sanning, ers nåd, jag vet ej hvad jag skall säga derom; om ni kallar en skrubb på en vind för en plats, så... En artists, en målares atelier — precist.X CVärre och värre — han är sjelfva storinqvisitorn i egen person, tänkte den stackars Zambetto. Kanske det var så, den såg eländig ut och luktade oljefärg — det var för ömkligt att se huru fattigt der var. Nu har jag ertappat dig -som en lögnare; om artisten är så fattig, huru kan han då hafva råd att taga Nina i sin tjenst?4 Uff!S sade Zambetto för sig sjelf; men tillade derpå djerft: Ssom modell, ers nåd. Du står bara och gör undanflykter, din slyngel. Nina är hvarkenung eller väl växt.X