Aftonbladet – 13 mars 1862, sida 1

öfver sin. ädla börd, märkte att någon tog hans porträtt — förhållandet är verkligen, att hvar och en i detta hus har et särskildt intresse för min herre — nåvä! hunden sade -helt naturligt för sig sjelf: ?Jag hoppas att konstnärn skall göra mig rättvisa, ty han ser ut som en verklig ädling: men ack, nu då Nina är afskedad, kan hon ej längre föra mig ut; för att göra en lång historia kort, beslöt han i går afton att sjel: fvertyga sig om förhållandet, och se — hvilken instinkt! Han gick öfver bron och krafsade på dörren till min herres rum; föreställ er hans glädje att finna sin trogna Nina der! Nöjd med noggrannheten af sitt porträtt, bad han mig återföra sig nu på morgonen.? Han skakade sin mössa, som Sancho lemnade nästan ovilligt, så väl hade han blifvit inlärd sin lexa. ?Ni är konstnärns tjenare, har ni intet ord från: honom? frågade hon, skeubart upptagen af hunden, Heniies uppfostran har blifvit försummad, jag måste gifva henne en vink, sade han för sig sjelf samt yttrade högt: Jag undrar hvarföre Sancho krafsar så på sitt halsband; man måste hafva gjort någonting dermed.? Var god och säg fort — vi kunna blifva afbrutna, jag förstår icke.? Sancho är brefbäraren — Sancho bör få lof att:gå ut och leka i skymningen, och det händer att Sancho tillfälligtvis kommer att finna sig på andra sidan kanalen.? Allt detta. sades mycket hemligbetsfullt, och med en slipad blick aflägsnade sig Zambetto, sägande för sig sjelf, i det han gick genom den långa förstugan: Galdoni! — Pah, han har fallit i min aktning. Härhar jag, Zambetto, förenat menniskans snille med djurets instinkt; jag är bestämdt ämnad