Aftonbladet – 11 mars 1862, sida 2

Fe a nd DR NEN AE ra JIE —JAEE G attqvarter, och ganska billigt, ehuru jag är riss på aft den förslagne skälmen 8-— )tög in hederliga provision både der och på an Ira ställen då ligvider skedde, som jag ej unde kontrollera. Men sådant måste man 1waderkasta sig, då man som jag reser i ett and, hvars språk man ej lärtsig. I Grisslenamn befordrades jag snart ut på Alandsiaf, emedan postfarten var öppen, ehuru lelvis öfverfylld med is. Den båt, hvari ag förflyttades var icke stor, kanske den minsta som i något annat landskulle besagnas för dylika vinterfärder. Men den måste vara lätt, för att kunna dragas upp vå isen, om sådan påträffades, hvilken hiniräde rodd och segling. Besättningen kan ag ej nog loforda. för dess raskhet och utållighet. Deras förmåga att lefva vid en arflig kost i den starka kölden är beunIransvärd. Då jag bjöd dem af min matsäck, försakade de allt annat för osten, som ni lemnat mig, och till den åto de sitt hårda och grofva bröd, vägrande det fina brödet, som jag bjöd dem, När jag gaf dem en outelj portvin, så togo de ur den blott ent: klunk hvardera, småackade belåtna och sågo. nelt förundrade ut, då jag bad 5. tillsägal. dem att de skulle tömma buteljen. När de spisat och tömt buteljen kommo de fram der. jag låg inbäddad i björnhudarne, skakade band med mig och sågo så belåtna ut. Nåora cigarrer, som jag: bjöd dem, mottogo de med stor ER Ån En afkarlarne gjorde af sin cigarr ett väldigt bloss, en annan sönderskar sin och lade den i pipan. Endast en spelade gentleman, och antände cigarren i den smalaste ändan allt till Patriks (betjentgossens) störa förlustelse. Men snart mötte vi ett vidsträckt isfält, båten drogs upp derpå och sköts fram af besättningen — sjungande; åtskilliga gånger plumsade de i vattnet, men skrattade som om de blott tagit sig ett sommarbad. -Genomvåta, med stelfräsna kläder, beständigt arbetande mot eller på isen, voro de lika glada, och bevisade sig tillhöra ett härdigt och förnöjsamt, i mödor och faror väl öfvadt folk. Sent på oatten anlände vi till Eckerö, der vi motto308 NT odr fingo varma rum, goda sängkläder och förträfflig grädda till vårt tj som Patrik kokade, öfversäll att nu, som han trodde, ha kommit på fastland och vara befriad från alla vidare faror på sjön. Dåjag gaf den äldste båtföraren en speciei drickspengar, tackade både han och de öfriga. hvilkas glädje blef synbar när jag också gaf dem en sådan hvardera. Handtryckningarne — jag känner dem ännu — ville ej taga slut, och de anmodade 5. att framföra deras önskan, att jag ofta ville göra samma resa ånyo. Men deri har jag icke mycken lust att göra dem till viljes. Folket jå Åland såg välbehållet ut, och i alla-de gårdar der jag under resan Vär inne, rådde mycken snygghet, till och med en viss komfort. Resan till Degerby skulle varit angenäm, om ej ett våldsamt yrväder rasat hela tiden. De små, -raska hästarne arbetade sig fram med: en beundransvärd ihärdighet genom snödrifvorna. Skjutsbönderna skrattade öfverljudt, när det bar omKull med slädörna och när de rullåde upp 088 igen. S— svor på alla europeiska språk, hvari han ansåg sig hemmastadd, och Patrik försäkrade högtidligt, att om han. med lifvet återvände till London; något som han högligen betviflade, få skulle allt guld i verlden ej kunna locka honom till en ny färd i islandet?. Han frågade mig under stor ängslan om det var sannt, att vi kunde bli anfallHa af. sjölejon och isbjörnar, söm S— sagt honom skulle finnas i en alldeles förfärlig mängd. Jag kan ej neka, att ett besök på Bomarsund eller söm folket helst säger Skarpans?, (ty så hette den gård der åtminstone en del af fästningen anlades) skulle högligen intresserat mig, och ej åstadkommit någon synnerligt lång omväg. Men under ett samtal med en person, som tillhörde ryska legationen, hade jag erfarit, att turistbesöks på Bomarsund ej betraktades med belåtenhet, Cemedan der icke fanns något af intresse att beseX, och jag ansåg derföre granlagenheten fördra att styra färden direkte till Degerby, derifrån resan gick öfver östra delen af Ålandshaf med sin rika arkipelag af små, oftast bebodda öar till Finland. Jag vill ej trötta er med en skildring af resans besvärya hvilka voro stora, men för årstiden icke ovanliga och med: klimatet öfverensstämmande: Endast det vill jag säga, att ålänningarne icke rie fall eftergifva sina stamoch yrkesförvandter på svenska sidan i energi, godt lynne, mod och förnöjsamhet. För att-öfvertyga min ärade vän H—,som är et så ifrig antiqvarie, att jag har honom i minne, phickar jag till hönom i dag en ritning af Ålands sigill, som -jag erhöll af en tjensteman på ön, hvilken talade en hjelplig franska. Sigillet föreställer konung Olof den helige i sittande ställning med krona, bila: och riksäpple. Omskriften är S. Beati: Olaws: de Staozarswio, om hvars rätta betydelse de lärda sägas tvista och som jag hoppas skall gifva min vän H—ämne til flerå dagars funderingar, och till en mycket lärd afhandling: på minst tio ark ). I bister köld, med -den klaraste silfverhvita himmel anlände jag till Åboy fick lögis på ett komfortabelt hotell, der jag pjöt den såväl behöfliga hvilan efter en färd, som jag hoppas ej behöfva förnya och som mina följesla.are icke vilja förnya på några vilkor. Den person i Åbo, till hvilken jag hade rekommendationsbref, hade tyvärr rest nåt landet; men hans fru, som talade en vacker franska, tvekade ej att öppna brefvet och bemötte mig genast som en nära slägtinge. Pfter två dagars vistelse i Åbo reste jag till Helsingfors — hufvudstaden i Finland?, såsom befolkningen uttrycker sig. Resan gick fort och beqvämligheterna voroj vida öfver min förväntan goda. Afven nul hindrades jag af ständigt snöväder från att) FER. ESS SA PRC SER TJ. LT a a hm RN An a FN ARNE LERA AE FA RR in Rost Kl br RN