Aftonbladet – 11 mars 1862, sida 1

NlGlv PUTVYLATAT, ANTI. Gå PURALIRv IVA OC i öfverensstämmelse med menniskotankens oundvikliga utveckling. Då den furstlige talaren nedsteg ifrån tribunen lärer ministern: Billault till honom hafva yttrat: Prins, ni sätter mig i en stor förlägenhet.4 Och det. var i sjelfva verket ett kinkigt uppdrag att. vederlägga den afprins Napoleon förebragta bevisning. Ministern yttrade, att det endast gåfves tre sätt att lösa den romerska frågan: 1:o Att återställa påfven i den fulla besittningen af dess förlorade provinser; 2:0 Att låta Italien taga hvad som ännu återstår af Kyrkostaten; 3:o Att som hittills temporisera. Herr Billault förordar naturligtvis det sistnämnda alternativet, men synes dervid ha förgätit, att detta alldeles icke utgör någon lösning af frågan. För öfrigt lärer man ej böra fästa allt för stor vigt vid dessa ministeriella förklaringar. Prinsens åsigter, i dag förnekade, kunna tilläfventyrs i morgon bli af fullkomligt officiel natur. Vi meddela här talet med några mindre betydande uteslutningar. PMina herrar senatorer! Jag vill ej såsom de talare, hvilka jag besvarar, göra diskussionen passionerad, utan jag skall försöka uttrycka mig lika bestämdt och otvetydigt, som deras slutledningar förefalla mig vara motsatsen. Hr Bonjeans premisser behagade mig; hans bistoriska återblick på den verldsliga maktens i Rom nachdelar äro såsom tagna ur min själs djup. Men om man deraf blott drager den slutsatsen, ätt påfven skall regera i Rom utan att styra, så kan deita omöjligen vara allvarsamt menadt, emedan detta endast vore en af de i två år prö!vade omgestaltningarna af det till bastard blifna representantskapet. Denna plan visade sig opraktisk och. ofruktbar, så snart det gälde att utföra den och tillmäta konungens af Italien regering makten och påfven skenet af makten. Och har icke den romerska curian sjelf förklarat, att hon ej kunde samtycka dertill? Hvad återstod att göra efter denna vägran? Hvad jag genast skall bevisa för er: ingenting annat än de franska truppernas återkallande fr n Rom. Jag öfvergår nu till hr de Lagueronniere. Efter att med vältaliga trazer ha segt hela verlden artigheter, Italien så väl som påfvedömet, Pius IX och Victor Emanuel, Cavour och Antonelli, hvilka säkerligen äro ganska förvånade öfver att figurera tillsammans i denna blomsterkrans, hvartill kommer han väl sedan? Han säger: Det finns här ingenting annat att göra än att förblifva i slatus quo och vänta. Men detta äringen lösning, utan ett vanmaktsbevis, som förklädes medelst ståtliga ordställningar, men icke gömmer någonting derunder. (Skratt.) Jaså, regeringen skall vänta! Hvarföre det? Till dess sinnena i Italien bli ännu mer förbittrade, jäsningen ännu större? Och i fredens namn råder man härtill mitt fädernesland, som jag besvärjer att ej ingå derpå. Det är framför allt af vigt att förskaffa sinnena lugn och derföre afgöra den romerska frågan; denna fråga har redan anstiftat tillräckligt med olycka. Så snart Frankrike besluter en otvetydig lösning, skall allt åter bli lugnt. Jag anser dock icke oron i Frankrike för verklig; det klerikala partiet tager religionen till förevändning att röra upp passionerna. Om jag här ville meddela vissa biskopars ord, skulle jag gjuta olja på elden; men jag upprepar det, den nuvarande oron kommer ej från djupet. Om kejsaren beslöte sig för vår lösning, skulle han göra Frankrike och hela Europa den största tjenst, ty dermed vore det genast slut med denna konstgjorda oro. Med ledsnad saknar jag ett namn i adressen, men jag vill vara lika försigtig som denna och, utan att göra intrång i framtiden, tillägga att namnet Venedig ieke får uttalas här i dag. Jag uppträdde på talaretribunen ingalw.da med nedstämdt mod, men likväl icke utan bitterhet. Ett helt år Kar åter förflutit utan någon lösning af denna fråga, sedan den sist behandlades. År 1861 afled en stor man, och genast erkände kejsaren ltalien till hela dess nuvarande omfång, likväl utan Rom och utan Venedig. Men Italien är icke ett stycke kautschuk, som man kan göra -stort eller litet allt efter omständigheterna. För ett år sedan hette det: Hafven tålamod, ihärdighet leder till mälet. Nåväl, har ej kejsaren uppbjudit allt, för att ernå frågans lösning? Och ändock har han icke utverkat något af Rom! Det ena året efter det andra förflyter, och århundraden skola förflyta, utan att den romerska curian ger med sig, ty hon ger drig med sig, så framt hon ej blir betagen af fruktan. Ändtligen gjorde regeringen kort före senatssessionens öppnande i början af Januari ett nytt, ganska moderat steg. (Talaren uppläste nu Thouvenels depesch till Lavalette och beledsagade den med några anmärkningar, för att visa att den romerska curian icke vill göra någonting, samt att hon nu definitivt förklarat detta.)Hvad följer häraf? Att den romerska curian helt lugnt begagnar våra stridskrafter för sin verldsliga makt, under det hon lika lugnt skjuter våra råd åsido. Hon afbidar, i afbidandet ligger hennes styrka. Hvarföre? Hon hoppas ej att Frankrike skall hjelpa henne återeröfra det förlorade området; dertill känner hon Frankrikes åsigter alltför väl; äfven har hon fullt medvetande af sin egen svaghet, men tänker dock: Låtom oss förblifva i status quo, må vi fortfarande hålla Italien i jäsning; en stund kommer, då det blir storm, då äm, om Italien och kanske äfven Frankrike bli slagna, en främmande armå återeröfra våra stater åt oss! Det är tydligt, att man väntar på Österrike, och detta styrker curian .i hennes motstånd. Detta non possumus kastar hon blott åt dem, som råda till eftergifter, men så snart nödvändigheten går henne på lifvet, tänker hon ej mera på att hon egentligen icke kunde. Hon drager vinst at Frankrikes och kejsarens katolska känslor, för att bringa oss i den fruktansvi 2