Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 2

mina tankar; men jag skulle svårt fela mot kän c slan af min pligt, om jag ej, till afböjande af ett steg, som synes mig så betänkligt som det före!1 slagna, åtminstone med några ord sökte föra åt1 minstone några af de inbjudande på bättre tankar. Frågan är i sanning större än de flesta af 1 dem insett eller betänkt. Visserligen har det ;n väckt min förundran att ibland inbjudningens :t undertecknare se månget aktadt och således ovän; tadt namn; men jag var fullt förvissad att blott; ett mindre allvarligt besinnande af frågans vigt kan förklara deras medgifvande att till underd skriften biträda. De hafva säkerligen hvarken:: bestämts af eget okyrkligt sinne eller af hoppet :)1 om bifallsropen från den profana liberalismens !. läger. Deras mening med inbjudningen har ej heller kutinat vara någon annan än att sammanIK trädet skulle utfinna ett medel att på ordnini gens väg och utan all fara af anstöt tillväga-j: bringa en förändring, den de anse önskvärd. De! hafva säkerligen hvarken med inre eller yttre j( bifall deltagit i de beskyllningar för dum in1: billning och oförhuftig fördom, hvarmed för-( slagets anade motståndare blifvit helsade, ickel: heller i uppmaningen att utan ifrågasättande af kyrkliga myndighetersrättvisa anspråk att hö-j: ras, och utan aktning för församlingens känsla, ! sjelfständigt bryta en helgad sed. Det är ock : endast hos dessa jag kan hoppas att mina ordj: kunna vinna något gehör. Den dom, som i förji hand blifvit fälld öfver sedens förmodade målsmän, kunna dessa lätt bära. De känna sig ega en tröst i hela den kristna kyrkans från dess första tider enhälliga medhåll, äfvensom för öfrigt i alla deras, som hafva en sann känsla af aktningens och vördnadens ovilkorliga fordringar äfven af yttre iakttagelser, vilkas då de villigt och allmänt beviljas äfven åt de ringaste aktningsföremål, väl minst böra förnekas åt de heligaste. Ingen behöfver neka, att det gifves äfven en vidskeplig uppskattning af kyrkliga bruk — hvilket t. ex. tillhörer väsendet af den romerska kyrkan — men lika litet lärer nekas, att det gifves äfven en rent religiös, ännu bestämdare och pföränderligare föreskrifven af det andliga sinneiaget än några formella stadgar kunna af verldsliga myndigheter anbefallas. et säges i gårdagens Länstidning, att afgörandet af denna fråga är enligt lag öfverlemnadt åt hvars och ens eget skön. Om så vore, hvartill behöfdes då detta sammanträde? Men hvar finnes en sådan lag? Visserligen ingenstädes — och allraminst inom den lag, som bör vara hvarje annans grund. Påståendet, att lasen medgifver frihet i detta afseende, kan allrig få någon annan betydelse än den, att ingen positiv lag uttryckligen förbjuder densamma. Men orsaken härtill är väl att ett sådant förbud iudrig af en religiös lagstiftare kunde anses be: höfligt. Huru många och stora oskick skulle ej anses vara åt hvars och ens skön öfverlemnade, ifall den nämnda tydningen gällde? Huru tångt skulle ej den enskilde anse sig medgifvet att gå i begagnande af sin kyrkliga fihet? var blefve gränsen? — Emellertid är förklarligt, att man med en sådan åsigt ej aktat nödigt att inhemta någon vederbörandes tanke. Men i alla händelser hade väl församlingen bordt tillerkännas den rätt eller visas den konsideration, att den fått säga, huruvida densamma af den sjelftagna friheten skulle känna sig lida anstöt eller icke. Att det verkligen gifves för de kristna en lag, en helig positiv lag i detta afseende — jemte den religiösa känslans gemensamma lag för Guds n kare inom alla bekännelser — hafva kanske få erinrat RR — I anledning af tvenne i Corinthus uppkomne frågor, om den hos judarne gällande sed, att männerna skulle vid gudstjenst vara betäckta men qvinnorna obetäckta, borde gälla äfven för de kristna, svarade Paulus med ett i begge afseenden motsatt mot den judiska seden bestämmande. En kyrkofader. som öfver det sednare ämnet skrifvit en särskild bok, säger deri om det förra, att mannens blottade hufvud gaf tillkänna, att han icke blygdes visa, att han åkallade Gud, och en annan säger: sådana PE vid hvilka något vidskepligt läste sig, tiläto de första kristna ej hos de sina, men bibehöllo sådana slags bruk och ceremonier, hvilka i sjelfva sin hatur uttryckte höfviskhet eller genom sin kraftfullhet och sitt symboliska användande kunde något bidraga till andelig nytta. De gjorde sina böner med obetäckt hufvud, enligt apostelens föreskrift, anseende för det största oskick att annorlunda göra. Och mot alla dessa och dylika heliga grunder hvilka skäl hafva blifvit förebragta, ansenliga nog att dem Na eller . öfverväga? Jo, ett enda: vid högre köldgrad kan obetäckt hufvud känna obehag eller möjligen taga ohelsa. Visserligen tillägges, att i sådant fall finnes ett lätt surogat för hatten; men häremot anmärkes åter, att en möjlig resande ej alltid torde hafva ett sådant till hands, eller att anskaflande af ett sådant kunde för en och annan blifva en alltför kännbar kostnad. Välviljan skall dock säkert gerna afhjelpa detta enda återstående bekymmer. Och till en sådan ömklighet reducerar sig hela agitationens uppgifna motiv, hvilket döck vill gälla mera än den förenade kraften af det apostoliska budets, den religiösa känslans och hela den kristna församlingens oupphörligt sammanstämmande sed? Jag beder alla dem bland inbjudningens undertecknare, för hvilka min fortfarande aktning kan vara af något värde, gifva sig tid till ett allvarligare . besinnande af frågan, samt att af de öfriga söka utverka åtminstone uppskof med allt iverksättande af ett trots mot den allmänna kyrkliga seden. Om och i hvad mån mitt embete, juridisktbetraktadt, skulle tillåta mig något göra till hämmande af ett sådant trots, vill jag nu icke ifråasätta; men att detta embete, såsom hörande fömanom till, ålägger mig attuttala varningens ord — det vet jag. Och just derföre skall något annat, som jag äfven vet eller förutser — nemligen en snart stundande beskyllning för hierarchie, fördomar, och dylikt — med lugn, ehuru visserligen icke utan bitter känsla, fördragas. Christ. Er. Fahlerantz. Jornvägsmötet i Linköping.