Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 1

vigt har något att göra dermed? Har jag icke både signor Brownst — han gjorde en förtviflad ansträngning att komma öfver Pwet — och signorina Lilias hela välfärd hvilande på mina skuldror? Väntar man ej alt jag skall vara af oberäknelig. nytta för dem? Låt mig ce — hvad är att göra? Eörst och främst inrätta kommunikalioner. Ja — men huru? Zambetto, jag är riktigt missnöjd med dig — jag skall afskeda dig, såvida du ej besvarar detta huru. Ah, jag bar det. Hvad kan vara lättare för en vacker gosse som jag än att inleda en kärlekshandel med Nina? Jag måste vara oemotståndlig! Han stoppade en bit kontekt i munnen. Men, pah! Denna Nina är gam. mal och ful och dessutom bortkörd -— och hvar tusan skall jag få rätt på henne? Det duger ej. Ett faktum är, Zambetto, att saken är ganska kivkig; och för denna enda gång förlåter jag din bristande fintlighet. Han Pantaleone, min skyddspatron, jag är i en svår klämma. Du känner fullkomligt väl renheten af mina afsigter och alt jag icke är en af dessa enfaldiga stackare, som beständigt besvära dig för ingenting. Om du ni för ögonblicket bara ville gilva mig den minsta möjliga vink om en plan — bara en titen nyckel. — hvad som helst — så skall jag blifva dig mycket tacksam. BSeså, hör nu, bara en enda liten ingifvelse, om du vill våra så god, för att hjelpa en fatti stackare — förena tvenne hjertan och öfverlista en fiende (eom i förbigående sa dt är en Österrikare, och dem kan ju ers helighet icke tåla) och vår rival. Ah, jag är bönhörd! Jag lofvar dig ett vaxljus, en hel alb långt, ty här kommer en id; och med denna sällsamma blandning af religion och vidskepelse skyndade Zambetto fram till närmaste spåman.