Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 1

Vi upprepa det, ingenting kunde hafva tillgått naturligare. III. CÄr det lärkan, som skall vara så glad? Pah, godt folk; det är ett misstag, ty lärkan är en dyster korp ijemförelse med Zambettolt Så uttryckte sig denna intressanta personlighet, under det han armbågade sig fram genom den hvimlande trängseln på Riva dei Shiavoni, de venetianska qvacksalvarnes och marktschreiernas samlingsplats. Permission från all tjenstgöring i eftermiddag, : herrligt! Huru skall jag nu måhända värdigas roa mig?. Skalljag inåder beskydda den der karlen, som lindar ihop sig sjelf till en knut, och gifva honom en skärf, eller borde jag icke beställa en representation af Punchinello för mig ensam — jag sjelf ende åskådaren, någonting extra gentilt och valdt. Jag kan med största lugn kosta på mig alla slags förströelser; ty js är en riktigt vandrande Zecca ); och han klingade lustigt med sin månadsaflöning i sina nya fickor: tFörunderligt att säga (en skugga af melankoli; for öfver hans muntra ansigte) hafva mina anspråk och böjelser förändrat sig märkvärdigt sedan i morgse. Att blifva are af ett skålpund brända mandlar, ansåg jag då för sjeHva höjdpunkten af mensklig lycka; och nu, då jag väl förtärt sju åttondelar af detta qvantum konfekt, för-klarar jag att jag icke känner ringaste kallelse för återstoden. Men när allt tages i betraktande, är det ef rik mans privilegium att öfverlasta sig, och jag har beslutat att lefva på stor fot. Men stopp — basta! Kan det ej hända, att känslan af min egen ) Ett slags mynt.