Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 1

honcafskydde, hatade honom; ville hellre dö än blifva hans maka — sedan hon nu — Hennes vän .måste vara försigtig, hon fruktade att man spionerade på dem. De öfverenskommoj att om allt stod väl till skulle hon; hålla jen qvist i handen;; släppte hon den i kanalen, så hade något ledsamt händt; drog hon-till gardinen för sitt fönster, så hade någontiög rysligt inträffat... Sedan gaf hon honom sin hand att kyssa, tycktes vilja utforska hans själs innersta med sina stora ögon, sade Satt hon var: mycket oförsigtig, och blef derpå plötsligt kall och tvungen. Vandyke sökte lugna: henne med de eldigaste försäkringar, och hon smålog åter, men något sorgset; hon tillät honom taga hennes handske och, utan att hon visste deraf, smyga en ring på hennes fina finger. De tio minuterna förflöto hastigt och de blefvo åter skilda. Dagen före Zambettos uppträdande hade Vandyke ett långt bref. Hutfvudinnehållet var, att detta, efter hvad hon fruktade; var det sista bref hon kunde skrifva till honom. Nina skulle, trodde hon, få sitt afsked ännu samma dag, hon ålades att hålla sina jalusier fördragna; om hon fore förbi på kanalen, endast visa sin hand; om hon släppte nå blad, var Nina bortskickad; hon älskade honom för evigt; ville helre dö än hafva stallmästaren; hade alltid klostret till sin sista utväg. Ansåg amerikanare för de enda verkliga ädlingar i verlden. Hon sväfvade ännu alltjemnt i ovisshet om sin fars öde, och stallmästaren hade förskräckt henne med grufliga historier om honom. Hon var allvärsamt oroad. Hennes tant hade öppet förklarat sig för stallmästaren etc. etc. Följande dag fällde en darrande hand ett blad i kanalen; och precist i samma ögonblick föll penseln i ögat på Zambetto.