Aftonbladet – 8 mars 1862, sida 1

AD Det har varit omöjligt att glömma er, och jag har vågat ur minnet afteckna edra sköna drag. Närjag hade slutat det, greps jag. af samvetsförebråelser — hvad rättighet har jag att beskåda bilden af en som jag så groft förfördelat, en som:kanhända föraktade mig? Jag skickar den till er — jag har ej mod att förstöra den; Men jag -bönfallery;befall mig ej att lemna Venedig; låt mig stannå en eller par dagar, eller utan denna tillåtelse skall morgondagens sol finna mig-och min olycka långt härifrån. Ingenting kunde vara mera diplomatiskt än denna biljett; att säga det den var skrifven med den vanliga inkorseqvensen af ett kärleksbref, vore ett ovär örtal; den försatte den unga damen 1 .a bestämda nödvändigheten att antingen behålla: eller återsända den jemte porträttet; -behöll hon det, så tillegnade hon sig det som ej tillhörde henne; återsände fon det; ack då, ja, då far hon endast igen hvad som ärligen till örde honom. I alla händelser måste någonting blifva följden. Vandyke-såg sin budbärerska inträda i huset snedtemot, och ett ögonblick derefter tilldrogos brådskande gardinerna i tredje våningen. Vandyke var i förtviflan; men det: kunde ju hända, att det endast skedde för att uteänga den glödande solen; mot aftonen öppnades den ena till en del, kanhända codast för att släppa in den svalkande aftonvinden. Boler sjönk i hela sin prakt, en milda skymningens skuggor sänkte sig öfver staden, vestanvindens ljufva fläktar krusade kanalen, men. intet ord eller bud. Vandyke började förberedelserna till sin afresa. Det var upprörande att se det sätt hvarpå rockar, antalonger, linnepersedlar och stöflor instufvades huller om buller, då plötsligt en sakta knackning hördes. Med