Aftonbladet – 7 mars 1862, sida 3

gar, utkastade derpå taket med några få drag, utprickade tre tilläggningsstolpar för de rastlösa gondolerna och började sedan detaljarbetet. Den öfversta våningen var i lombardisk stil — den kunde han utantill — i en handvändning var det gjordt; den andra var i renaissance, den var ej svår. Ruschkin hade gjort honom så förtrolig dermed som med hans egen amerikanska kyrkooch bankstil; men den tredje vånihbgen gjorde honom hufvudbry. Nyckfullt byzantinsk, hade den vridna kolonner, lätta och fina som vinrankor, slingrande sig om hvarandra glidande uppåt, tills de slutade sig i en klassisk krumelur, sannolikt en verkan af cypervinets ingifvelser på en österläbdsk inbillningskraft. Allt mer och mer intresserad af denna märkvärdiga våning, latade eig Vandyke öfver balustraden, som om han med Hit velat förlora balansen; erhellertid föll skizzen ur hans händer; vinden tog den, fladdrade omkring med det pråsslande pappersbladet hit och dit, tills det ådrog sig uppmärksamhet af någon snedt emot, som drog undan gardinen och följde det flygande bladet med ögonen, tills det flög öfver kanalen och föll ned på marmörtrappan, ett tum ifrån vattnet. (Jag fruktar, att det romantiska intresset minskas betydligt genom den omständigheten, att Vandyke fullkomligt väl visste hvar Lelia bodde, ehuru detta var första gången han sett henne). Bakom sin gardin bevakade Vandyke utgången-af sin plan... Nu kom en gammal tjenarinna ut, såg sig omkring — tog up: papperet — tvekade ett ögonblick — gic öfver bron och i nästa minut hördes en knackning på hans dörr. (Forts. följer.)