Förlåt mig, jag har, sade hon synbar ligen icke märkande hans dåliga lynne, jag borde hafva ikägkommit ert — ert ansigte sedan i går och hon gaf Brown en hastig sidoblick, men jag saknar er gårdagskostym.4 Sedan förvirrad öfver sin egen granskning, drog hon slöjan öfver sitt ansigte. Brown var förtviflad. Se här, sade hon, hållande en välfylld börs i sin hand, tag denna — och tro mig, jag kan aldrig nog ersätta er möda.? Brown kände sig förödmjukad, det låg en anstrykning af tvång i hennes sätt, hans händer hvilade på vagnsdörren, men han borttog dem nu och stack dem i fickorna. O, förlåt migX, utropade hon, jag har sårat edra känslor! Jag ber er, tag detta, som en ringa vedergällning för den godhet ni visat mig. Brown var likväl ännu obeveklig och höll sina händer alltjemnt å I Americaine. Pro ej för ett ögonblick, att jag anser detta vara något, som ni åtagit er för lönens skull — här darrade hennes röst, hon lyfte upp slöjan och såg bönfallande med sina vackra ögon Brown rakt in i hjertat. Han lade åter sin ena hand på vagnsdörren. SMadame —jag är alls icke sårad — men behåll edra penningar, jag ber. Brown sade detta vänligt. Huru, vill ni ej låta mig betala er? Min herre, jag kan icke, vill icke vara er gäldenär, och en sky af harmens purpur spridde sig öfver hennes ansigte. Min sköna mecenat, svarade Brown med en min af likgiltig öfverlägsenhet,ehuru en artist och stolt öfver att tjena er — sätta mina omständigheter mig för närvarande i stånd att arbeta för hvad jag behagar. Hvad är er mening med att låta nig förstå detta, min herre?