Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 2

den Sgusto hvarmed han långsamt läppjade på sitt kaffe. Då måltiden var slutad, fanderade Zambetto ett ögonblick, synbarligen uttänkande något storartadt tacksamheftstal. Målaren gick-till. dörren och låste till den. SZambetto, inbilla dig ej att jag har slutat med. dig. Du får hoppa upp på ställningen igen och sätta dig alldeles som nyss; om jag blir nöjd med dig, skall du, när jag slutat, få den bhär; och han upptog ett litet silfvermynt ur sin ficka. Zambettos ögon länste. Der fanns middag och aftonmåltid ör hela den dagen, en teaterbiljett, en hundradedels lottsedel, för att icke räkna en mängd andra mindre nöjen i perspektiv; han återtog således med ett hopp sin förra: ställniog, lade benen under sig, sträckte ut armarne och såg stindt upp i taket. Målaren återtog sitt arbete. Nå ja, det är bra kanske, men fördömdt! icke likt det första utkastet. Jag säger dig, Zambetto, det duger icke, din hund, se hungrig ut, som du gjorde. förut, säger jag ig. ig. Jag skall försöka, ers nåd. Går det här an?. Någonting af en pudel, tiggande om en sockerbit. ; Nej, nej, alls icke det rätta uttrycket! utropade den förargade konstnären. ; Blir det här bättre? och den stackars Zambetto, ifrig att vara till nöjes, gjorde oitoliga bemödanden att se olycklig ut, men kunde ej. Nej, din tjufpojke; du pröfvar mitt tålamod med flit; tror jag. Det är en min af belåtenhet i ditt ansigte, ett återhållet leende, som gör uttrycket skrymtande och affekteradt. Jag skulle vilja kalla det en min ef välbehaglig mättnad — det duger icke, se utsvulten ut, säger jag dig!4 röt artisten nu i raseri, Jag kan icke! utropade Zambetto förtviflad. Ers nåd fann mig hungrig ochi eländig, och nu, tack vare ert ädelmod, ärj jag lycklig och belåten, och jag må bjuda