Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 1

ber; tack vare er skicklighet kunde jag tagas för en bild af den gröna markattan.? Svara mig, hvad gjorde du under mitt fönster? X Skaffade mig aptit, ers nåd?, svarade Zambetto. :Ingen näsvishet!? utropade artisten, i det han närmade sig Zambetto med en ofantlig pensel, döppad ihvad gossen tyckte vara varm blod, eler jag skall sätta färg på dig, som ej så lätt skall gå ur. Det kan ej vara möjligt, att ers excellens skulle kunna vredgas på mig, för det jag så nytligt användt min tid. Att vara hungrig — det är ju den fattiges privileium. Håns tokroliga utseende aflockade artisten ett ofrivilligt småleende. Zambetto såg det och tog mod till sig. Jag har burit en pensel tillbaka till er. Jag säg en fång en pjes på Teater Apollo, der en stor konung tog upp er pensel, som en större målare än ni tappat?, och Zambetto framräckte penseln, med en stor gest, tilläggande: Jag är konungen, ni målaren, signor.? Har det väl någonsin funnits sådana pratmakare, som dessa italienare, när det gäller komplimenter? Det är riktigt märkvärdigt med hvilken finess. den pujken finner sig. En ledig hållning, smidiga lemmar, vacker torse — han kunde passa till modell, — och derxed vände konstnären Del ryggen och började måla på sin tafla afla. På ett bord stod en urna af den prydliform, full af frukter. Granatäpplen, ikon, meloner och drufvor voro på det mest lockande sätt uppstaplade. Zambetto beundrade deras artistiska anordning och betraktade målaren, som skickligt kopierade dem; han ditsatte just nu en rik, saftig touche, som mästerligt återgaf den daggiga fruktens öfvermogna genomskinlighet — en effekt som tyvärr så ofta förbleknar igen efter några ögonblick. Som det nu var, smackade