Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 1

Med ledsnad måste: jag bekänna, att,de ej se så ut. Tänk nu, om jag hade haft några penningar i min ficka och köpt mig ett: bröd derinne, då hade jag ju blifvit skamligen lurad, och en narr och hans pengar äro lätt åtskildaX, säger ordspråket; således kan jag, så hungrig jag än är, i detta ögon-. blick ändå anse mig för den lyckligaste ost. Just i detsamma: uppfångade Zambettos öron, som voro : betydligt skarpare än en räfs, ett sakta: CHitåt! Han vände sig hastigt om. Hitåt!4 ropade åter en röst. Det var en särdeles tyst och stilla gränd (Venedig har knappast någon gata); med undantag af en gondol, som långsamt gled upp för kanalen, var ej en själ i sigte. Zambettos snabba öga såg en skugga bakom den nedfällda spjälgardinen i tredje våningen af det gamla palats, vid hvars fot han stod, och plötsligen framstack en arm, hållande en palett, det hela slutande i en målarekäpp och en hel knippa penslar. Vill den mig något — kanske det är fråga om ett ärende, tänkte Zambetto, då: han såg armen börja vinka häftigt, detta gäller antingen mig eller gondolen4, räsonnerade han, således skall jag hålla ena ögat På båten och det andra på fönstret. Aha, det är två fruntimmer derinne under tältet. Godt! Låt oss nu se till, huru det går deruppe; der är armen igen. — Plötsligt uppgaf han ett tjutande af smärta; någonting hade fallit i hans öga; han slog händerna för ansigtet och till sin outsägliga fasa såg han (så fort han åter kunde se) sina händer färgade med grönt. Ob, jag är mördad — afmejad i blomman af min ålder!4 skrek han, men förunderligt att säga — mitt blod är särdeles segt och af en -ovanlig färg, kanske härledande sig från min ungdom. Vänta, låt mig se, är jag verkligen död?4 Han såg sig omkring och på marmorstenarne vid hans fötter låg en stor pensel med särdeles styfva borst, full af färg och, märkvärdigt nog, var färgen precist likadan med den på hans ansigte och