bra initiativ för att få undersökta dessa anspråk och sättet, hvarå de lämpligast kunna tillfredsställas, desto hederligare och bättre för oss. Genom att draga ut på tiden dermed, skulle vi blott utsätta oss för att en gång få gifva efter, ej allena för billiga fordringar, utan äfven på köpet för anspråk, hvilkas rättmätighet kunde vara föremål för berättigadt tviltvel. Norge har nu vägrat gå in på det svenska förslaget om en unionskomitås tillsättande, icke derför att en revision var öfverflödig, utan derför att förslagets historiska upphof gjorde dess antagande oförenligt med Norges ära. Justitiestatsministern har med det fullständigaste iakttagande af all konsideration erkänt att detta icke var en tom förevändning, utan en uppriktig öfvertygelse som han fann böra respekteras. Svenska regeringen har derföre återtagit sitt förslag. Men derigenom har den tillika lagt på våra axlar ansvaret i första hand för föreningens framtida utveckling. Frågan om huru en ändamålsenlig revision af föreningen skall förberedas och tillvägabringas står således främst på dagordningen och erfordrar den omsorgsfullaste pröfning af regering och storthing. Huru pass mycken utsigt som gifves att bringa den till snar, god och definitiv lösning beror emellertid på hvilka fordringar som å ömse sidor göras, och derom kunna vi således ej hafva någon opinion förrän alla handlingar rörande ämnet blifva offentliggjorda. UT hvad som redan blifvit allmänheten meddeladt förekommer dock mycket, som berättigar till goda förhoppningar i detta hänseende. Först och främst konungens anförande, hvari H. Maj:t högtidligt och såsom frukten :f långvariga och samvetsgranna öfverläggningar förklarar: att de nya bestämmelserna böra hvila på den principiella likhet, som måste utgöra grundvalen för föreningen mel!an två fria och sjelfständiga folk; att föreningen icke föres utom det område, som tåter förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter samt med hvartdera rikets sjelfständighet; och att de nya bestämmelserna böra affattas med försigtigt hänseende :ill det bestående och blott åsyfta att förbättra detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfves.4 För det första vittna dessa förklaringars :nnehåll om så mycken opartiskhet och klokhet, att de icke kunna annat än i hög grad stärka förtroendet till unionens lyckliga utveckling under H. M:ts styrelse. Dernäst är det klart att dessa förklaringar skola hafva den största vigt inför Sverge och Europa. H. Maj:t är innehafvare af den enda autoritet, som kan på begge rikenas vägnar fatta beslut om deras gemensamma angelägenheter. Han är tillika representant för den berömliga och folkkära konungaätt, hvars stamfader grundlade unionen och utan hvilkens öfverlägsna personlighet den svårligen skulle ha kommit till stånd. Han har såledas dubbel rätt att med den högsta vigt uttala sig om unionens gagn och framtid, och hans rörklaringar blifva fördenskull ett program, hvarifrån det ej blir lätt för någon att lösslita sig. Äfven om det skulle falla någon in att ånyo framkomma med de till intet tjenande och hittills så retande förnekelserna af Norges lika berättigande, så skulle dessa nu ha förlorat sin udd. Hvarje upptagande på nytt af anspråken på ett i sjelfva institutionen framträdande principat för Sverge skulle nemligen nu genast visa sig som ett försök till återgång till en öfvervunnen och genom kompetent förklaring öfvergifven ståndpunkt. I de tvenne sist anförda punkterna af konungens yttrande ha vi ett kraftigt skydd mot de vilda amalgamationsprojekter, som möjligtvis kunde framkomma från svensk sida. Dernäst helsa vi det som ett lyckligt förebud att båda regeringarne denna gång ha varit lika benägna att framlägga saken till offentlig diskussion, som man under öfverläogningarne rörande den förra komitens förslag var benägen att hålla alla förhandlingar hemliga. Att begge regeringarne nu vilja se saken underkastad allmän pröfning, vittnar om deras allvarhga sträfvan att få sanningen fram och om deras förtroende att pressen skall dertill förhjelpa dem. Vihoppas att detta förtroende ej skall. bli besvixet, ty derest man blott i båda rikena blir uppriktigt och oförbehållsamt ense om att e sanningen, hurudan den än må vara, dess fulla rätt, så måste och skall det lyckas att finna den rätta vägen. enn. 0 (NR RR RANA In 0 SÄ