denna punkt bidraga till en biläggning i godo :t meningsstriderna. Undanskjutandet af det genom den sed: saste svenska riksdagens skrifvelse förandda förslaget om en unionskomits nedättande bereder nemligen en utväg att gifva en ny och lugnare karakter åt diskussionerna -.ch underhandlingarne om de unionella anelägenheterna samt att betaga dem den .rägel af ömsesidig ovilja som de ha ärft sån sitt ursprung och fortfarande måste i nå:n mån bibehålla, till mehn för saken och Il ledsnad för alla norska och svenska män am allvarligt betänkte hvad dessa tvenne små, fattiga och af mäktiga grannar omgifna änder kunna få att genomgå i framtiden. Undanskjutandet af detta förslag betyder äledes fred mellan de begge rikena. Men en betyder icke sömn. Det finnes kanhända åtskilliga här i Norge som, i känslan af att vårt fädernesland bitJls har i allt väsentligt befunnit sig väl unter föreningen, förmena att vi borde hålla ast vid den i dess nuvarande form, och nvilka derför önska att man nu skule kunna åta hela saken sofva — om möjligt i evinnerlig tid. Detta är helt enkelt en omöjlighet. Den ffentliga diskussionen har nu en gång på llvar tagit fatt i detta ämne. Unionens än-lamål, medlen att ernå det, dess fördelar ch dess brister ha nu satt ej blott känslorna, afan äfven tankarne i allmän rörelse. Lycktigtvis ha bemödandena att bringa passioaerna till ro nu utsigt att lyckas. Men lika slok och aktningsvärd som denna sträfvan ir, lika dåraktigt och orimligt skulle ett förJag vara att hejda den pröfvande undersökningen och att slå bort tviflen. Det skulle ifven vara fåfängt. Om vi än ville, så skulle vi dock ej kunna göra oss sjelfva blinda för itt unionen har en och annan brist. Och om norska folket vore nog lojt att förjaga dessa åsigter ur sitt hufvud, så skulle det vara en löjlig inbillning att Sverge skulle åta frågan falla för alltid. Derest vi nu låta den ligga oundersökt och obearbetad, erkännande oss vara ovilliga eller oförmögna att bidraga till dess lösning på ett med vår ära och våra behof öfverensstämmande sätt, ,å skulle säkerligen den tid återkomma, då S3verge åter upptoge den till behandling. Och genom att ånyo åt Sverge öfverlemna initiativet i denna sak skulle vi utsätta oss för att passionerna åter skulle bemäktiga sig ämnet vid något af de oundvikliga tillfällen, då en förment eller verklig kollision iniräffar mellan norska och svenska intressen. I Det parti i Sverge, som ensidigt ser på sitt fäderneslands intressen, kan då säga, att ertarenheten har visat att norrmännen hvarken vilja förena sig med svenskarne om en gemensam förbättring af unionen eller på egen hand söka förbereda en sådan. Man skulle således då — och detta icke utan skäl — kunna anklaga Norge för att undandraga sig medverkan till en reform af unionen. Det står visserligen i vår makt att fortfara med att alltid sätta ett passivt motstånd mot alla svenskarnes sträfvanden efter revision. Så länge vi inskränka oss härtill, begära vi ju ingenting unnat än att få behålla våra erkända rättigheter, och genom vägran att inlåta oss på en omorganisation af förhållandet mellan de begge rikena, utöfva vi ju endast i det nogaste den obe-l stridligt oss tillkommande rätt. Men huru vida denna rent passiva ställning i sjelfva verket är så stark som den vid första ögonkastet synes vara, beror på om unionen verkligen kräfver reformer eller icke. Så länge den åsigten är rådande, att Norge klokt begagnar sin frihet, då det vägrar att gå Sverges önskningar till mötes, äro vi visserligen fullkomligt trygga. Men derest det blir allmänna tanken i Europa attunionen är så svag och bristfällig, att den för begge rikenas gagn bör undergå förändring. så kän ett litet ochsvagtland, såsom Norge, icke i längden ostraffådt trotsa en sådan opinion. Från denna ståndpunkt är svenska justitiestatsministerns handlingssätt — icke i förhållande tillotålighetens skrik, men tillssyftets slutliga uppnående — mycket välbetänkt. Derest nemligen Sverge larmade, hotade och vidtoge några ytterliga åtgärder, skulle det blott egga till ett motstånd, som det ej skulle förmå öfvervinna. Om det än finge en och annan penna i utlandet i rörelse för att understödja dess fordringar, skulle vi likväl aldrig riskera någonting på att vägra ingå på dem. Ty hatet mot till och med blotta skenet af tvång och förtryck är nu så starkt och omutligt öfverallt, att vi alltid skulle ha den allmänna opinionens mäktiga storm med oss, om den än på utkanterna hade sina bakhvirflar. Men när Sverge talar lugnt och sansadt och tydligt lägger i dagen att det ej vill begära annat än hvad som nödvändigt härflyter af förhållandenas natur och är verkligen nyttigt för begge rikena, och hvilket det således skulle vara oförnuftigt att neka — då blir det oemotståndli; t. Emot en sådan politik skulle det passiva motståndet vara dömdt till ett säkert och vanärande nederlag. Vi norrmän erkänna att unionen har sina brister, om än dessa ännä icke ha ledt till någon i ögonen fallande skada. Om vi tänkte som så, att ett försök att genom en ny unionstraktat afhjelpa dessa brister möjligen kunde tvinga oss att medgifva Sverge anspråk, hvilka i sig sjelfva äro billiga och rimliga, men dem vi dock helst skulle vilja slippa undan, samt att vi derföre böra hålla oss stilla, så skulle denna tanke vara ett grott sjelfbedrägeri. Derest Sverge har att,göra anspråk på sådana förändringar i unionsvilkoren, som äro otvifvelaktigt rimliga och nödiga för unionens styrka, så hafva den moderation och den lojalitet, som unionskonungen och, såvidt vi hittills kunna se, äfven svenska statsrådet visat, gjort det till en moralisk nöd je Je Irene SN FR br Arr UR J— -n — RR Äh me KN 0