Aftonbladet – 4 mars 1862, sida 2

liga viljekraft, hvarmed han motstått hvarje annan vilja än sin egen. Pater Lifford hade på sin dödsbädd talat till honom nägra ord af det slag, som ej kan utestängas. Han höll dem på afstånd en lång tid, men under en farlig sjukdom, han haft utrikes, och den långvariga svaghet, som följde derpå, förföljde de honom oaflåtligt och tvingade honom att lyssna. Men det var skräck icke ånger, samvetsqval icke botfärdighet, som öfverväldigade honom; hans hustrus sista, flämtande dödssuck, hans dotters blick, när han nalkades henne den dagen, stodo beständigt för honom. Trodde Gertrud, att han hade dödat hennes mor genom det uppträde, som varit så olycksbringante för henne sjelf? Detta var den fråga, han beständigt gjorde sig; hans minne blef förvirradt och det förekom honom, som om detta stränga och sköna ansigte, som han aldrig skådat med nöje och som han nu ängtade att få återse, förföljde honom ouppnörligt och skulle förfölja honom i all evighet med sina stumma förebråelserNär han återvände till Lifford Grange, olef denna känsla starkare än någonsin. Tan inneslöt sig i det rum, som fordom våit hans hustrus, och vägrade att emottaga ågon. ln gång blef mr Erving insläppt ch undersökte de sår, som så länge legat lolda under en yta af is. Han mätte ej deas djup, men anade, att de voro djupa. Mr Lifford hade länge vårdslösat alla reigiösa pligter, och han öfver!emnade sig uu åt en dyster hopplöshet. Ingen kunde: ycka honom ur denna mulna nedslagenhet ich stumma apati, om ej händelsevis väckta lågkomster af hans hustrus dödsbädd. Han ycktes hafva. glömt allting, rörande Ger ruds giftermål, hennes enkostånd och hen1es barns födelse; åtminstone häntydde han