Aftonbladet – 4 mars 1862, sida 1

Hon skref ej till sin egen familj, men så snart underrättelsen om hennes mans död och sedan om hennes sons födelse nått Edgar Lifford, sände han genast bref, hvilka, ehuru affattade i hans vanliga formliga stil, dock voro fulla af godhet och finkänslighet. Han frågade också efter hennes verldsliga omständigheter, och erbjöd henne enträget hjelp; hon behöfde blott litet och detta lilla endast för sitt barn; fattigdomen var hennes val och mödan hennes glädje. Ibland de fattiga irländarne, som beständigt strömma till Amerika, fann hon alla slags lidanden att förmildra, sorger att trösta. Det var hennes pjutving att på stranden invänta emi rr be ankomst och gifva ett vänligt välkommen åt den ensamma, en hjelpande hand åt de hjelplösa.. Barn, som förlorat sina föräldrar under resan, enkan, som sett sin make dö i sina armar, den unga flickan, som fallit och längtade efter ånger och upprättelse, fadren, som hade späda barn, men ej någon hustru som vårdade sig om dem mera — alla dessa funno en vän i den bleka qvinnan i djup sorgdrägt, som aldrig vände sg bört från berättelsen om deras nöd — och som med sitt barn i fina armar och sedermera vid handen, visste att finna vägen både till deras usla hem och till deras varma, tacksamma bjertan. Hon var känd i detta främmande land under sitt gamla välbekanta namn, och det blef ett kärlekens smeknamn i de fattises mun. Det var lilla Maurice, som hade lärt dem det.. En dag hade han i barnslig förtjusning Kemfört en Maria Nyckelpiga, han undrade öfver de tårar, som stego henne i ögonen, ehuru hon log på samma gång. Men hon hviskade: Det var fordom mammas namnX, och han läspade det ofta se