Aftonbladet – 4 mars 1862, sida 1

lekte på hans läppar, och hans ande flydde. Adrien. och Gertrud upprepade de profan: dis4, innan de uppstego från sin knäböjande ställning, och skildes sedan, för att blott ännu en gång mötas — vid Maurices graf på katolska kyrkogården i Newyork. Der skildes de, med tysta välsignelser och ett stumt farväl, och deras tårar flöto mindre af sorg öfver den hädangångne eller deras egen skilsmessa, än vid minnet af det förflutna, med dess nu begrafna känslor och stillade smärtor. Från detta ställe, der de för sista gången knäböjde tillsammans, gingo de hvardera sin väg, Med krossadt hjerta, men med upprätt mod, Vid sin ankomst till Newyork lade Gertrud sökt en fristad i ett kloster, der hon varstannade en kort tid, och skref derifrån till, Mary Grey samt skickade denna Maurices medaljong och berättade ikorthet omständigheterna af hans död och sin egen afsigt att egna återstoden af sitt lif åt Herrans tjenst, på hvad sätt det kunde behaga Honom att använda henne. Under de första dagarne af sitt enkostånd hade hon öfverlemnat sig åt hoppet att klosterlifvet kunde vara den lott, han anvisat henne; men en annan pligt, en annan tröst, en stor och oväntad välsignelse blef henne beskärd,, just då hon tyckte sig stå alldeles ensam i verlden, och för henne tycktes den vara ett tecken at förlåtelse och en omedelbar gåfva från himlen. Några månader förflöto, och Gertrud hade ett barn. Hon de, det, med all den ömhet hon så länge-väpgrat dess fader, och när hon i den lilles ansigte återsåg de ögon, som så ofta hvilat på henne med obesvarad kärlek, då föllo hennes tårar strida på den spädas kind, som tryckte tätt intill sin egen,