Aftonbladet – 4 mars 1862, sida 1

ne, som jag älskade före och endast mindre in dig, att jag i min dödsstund välsignade benne. Att jag här, omkring min: hals, allid burit dea lilla medaljong hon hängde der första gången vi åtskildes. Säg henne, att under alla mina synder och lidanden, jag likväl aldrig underlåtit att hvarje dag atsäga den lilla bön, hon då lärde mig. Pag den, Gerlrud, och låt Mary få den, Och hören nu, båda två, mina sista ord, min sista önskan, min sista bön. Det finnes en tanke, som skulle gifva mig en outsäglig tröst i mina sista ögonblick. Adrien! Gertrud! Jag har stått emellan er och sällheten under mitt lif. O, låt det ej blifva så efter min död. Gifven mig edra händer, låten mig förena dem — låten mig tro, att I båda skolen blifva lyckliga när jag är borta, att minnet af allt hvad jag låtit er lida, endast -kall förena er desto innerligare med hvarandra och att tanken af ömhet och medlidande för en, som syndat så djupt emot er, skall blanda sig med hvarje hågkomst af det förflutna. Tror du att jag någonsin kan känna annat än kärlek och tacksamhet för dig, Maurice?4 hviskade hon knappt. hörbart, och Adrien omslöt fastare den hand han böll. Maurice gjorde ett svagt bemödande att lägga deras händer tillsammans, och yttrade med ansträngning, men med ett bönfallande uttryck: SLofva mig att gifta er med hvarandra. Hon skakade på hufvudet ochlindade sin arm om hans kula CFör lugn, för min skulll utroj 21 cd slocknan.!e röst; på en gång fattade Adrien och bon hvarandras hand iör ett ögonblick och böjde sig sedan öfver honom i mållös rörelse, ty lifvet förrann hastigt och döden nalkades. Ett uttryck af ro och frid lägrade sig på hans ansigte, ett svagt leende