Aftonbladet – 3 mars 1862, sida 2

Prins Napoleons tal i senaten.EEn För att kunna rätt förklara detta märkliga tal, hvilket vi i en föregående nummer omnämnde, måste vi dels hänvisa på dess närmaste anledning, dels ock påpeka den egentliga betydelsen af den strid, som här utkämpades. Hvad som närmast föranledde prinsen att vid detta tillfälle uppträda, var en skarp kritik af markisen de la Roche Jaquelin öfver franska pressen och öfver regeringens sätt att behandla densamma. I ett långt med bifall helsadt anförande hade denne ättling af Vendes hjeltar sökt visa, alt pressen ej förtjenade namn af liberal, icke ens af demokratisk, utan att den helt enkelt var anarkisk; att regeringen, af hvilken denna press helt och hållet berodde, vore ansvarig för dess förvillelser. Talaren beklagade dju;t, att på publicisternas fest för Ratazzi man ej velat dricka kejsarens skål, men deremot utbringat en dylik för den emot pålven så fientlige Garibaldi. Kejsaredömet representerade icke revolutionens princip utan hetens, hvilket ådagalades genom sjelfva det antagna namnet al Napoleon III, i stället för Ludvig Bonaparte I. Inför konstituerande församlingen hade prinsen, som der då ej var känd, eller ej annorlunda än för tvenne äfventyr, sjelf förklarat sig ej ega andra anspråk än den af sin farbrors arfvinge, och Frankrike hade ansett detta nog. Hurna äfven den utländska pressen uppmuntrades af franska ministeren, och företedde från Paris importerade åsigter, ådagalades af en artikel i turinertidningen I ftalia, der det berättas, att under prins Napoleons sednaste sjukdom kejsaren ofta besökt honom, medförande handlingar till biträde för utarbetandet af det tal han i senaten skulle hålla. Talaren slöt med den förklaring att han ansåg pressen böra helt och hållet skiljas från administrationens vård och ställas under domstolarne. Alt ingen af dessa åsigter, med undantag af den sist uttalade, var egnad alt behaga den radikale napoleoniden; kunde man lätt vänta sig; och tvisten emellan den republikanske prinsen af blodet och den stockkonservative markisen betecknar kampen mellan det vamla, kungliga, klerikala Frankrike och det nya, med vimplar från 1789 utstyrda kejsuredömet. Prins Napoleons tal var af följande inne håll: Jag hade icke ämnat yttra mig öfver den punkt i adressen, som rör de inre ärendena, men markis de Larochejaquelins tal föranleder mig att bestiga tribunen. Hr Baroches anförande har för öfrigt underlättat min uppgift; men han har endast betraktat frågan från dess juridiska och guvernementala ståndpunkt. Hvad mig åter angår, vill jag söka försvara icke blott regeringen, utan ock och framför allt der moderna samhället. Till en början fårjag tacka hr markis de Larochejaquelin för hans öppenbjertighet. Det är verkligen tid att täckelserna falla, att man öppnar sitt hjerta och lägger sina opinioner för öppen dag. Markisen har, med anledning af det bruk, som regeringen gör af lagstiftningen rörande pressen, framställt kontrarevolutionens program; jag vill nu i min ordning försvara revolutionen. Det gifves måhända ej mer än en enda punkt, i hvilken jag är ense med hr Larochejaquelin, den, hvarmed han afslöt sitt tal, nemligen, att man måste ge pressen mera frihet; men vi skilja oss väsentligen i fråga om principerna. I mina ögon har kejsaredömet sitt enda berättigande uti en välförstådd tillämpning af revolutionens prineiper. Jag vill ej följa talaren i de citationer han ansett sig böra göra. Jag vill, om jag så får uttrycka mig, lyfta upp debatten he höjden af en principfråga, och icke nedstiga till detaljfrågor. En citation, en enda vill jag emellertid upptaga. Talaren har i sin ifver att anfalla regeringen icke nöjt sig med att citera franska blad; han har äfven letat upp till och med smädelserna i utländska tidningar och velat göra inrikesministern nästan indirekt ansvarig för artiklar införda i Turinerbladet! Italia. Jag skall ej begagna mig af dylika vapen; jag föraktar förolämpningar, och min värde vän, grefve Persiony kan ge mig det vittnesbördet, att jag aldrig vid något tillfälle påkallat regeringens stränghet emot de tidningar, hvilka angripit mig, Jag bemödar mig om att ha ett temperament, passande för friheten, emedan jag så högt älskar henne, denna tfriht. Ni önskar äfven frihet, men till förmån för era passioner, och ni bryr er ej om henne, så snart ni tror attsträngheten bättre kan tjena era antipatier. — Markisen de Larochejaquelin: Jag? — Prins Napoleon: Ja, sådan är åtminstone grundtonen i ert tal; ty ni förebrår regeringen för ett dåligt handhafvande af lagarne, emedan den-i ert tycke icke med nog mycken kraft tuktar era motståndare. Äfven jag är ömtålig för oförrätter, men af aktås: g d