Aftonbladet – 3 mars 1862, sida 2

nn tån nd B. S. Ingemann. Dagens danska post medför den underrättelsen, att norden. skaldekonst förlorat en af sina heroer, en af de få qvarlefvande storheterna från en förgångeni poetiskt hänseende rikare tidsperiod. Bernhard Severin Ingemann, som redan för ett halft århundrade sedan förvärlvade sin första lager såsom skald, och hvars namn är nästan lika popu: lärt i Sverge, som uti hans fosterland i trängre mening, har den 24 Februari med döden afgålt uti Sorö, vid en ålder af 73 år. Ingemana var född år 1789. på Falster, blef 1806 student och deltog säsom sådan året derpå vid försvaret af Köpenhamn under det engelska bombardementet. Han skulle till en början, enligt sin faders be bestämmelse, studera juridik, men hans ti. digt vaknande poetiska sinne kunde ej väl förlika sig med detta brödstudium och i en al sina ungdomsdikter har har skildrat den strid, som slutade dermed att poesien vann seger: Han utgaf 1811 sin första samling af lyriska dikter, hvilken väckte storuppmärksamhet och tillvann sig lifligt bifall. Året derpå utgaf han: redan en ny samling och vann universitetets guldmedalj för en estetisk afhandling. År 1813 utkom den tredje lyriska diktsamlingen och året derpå det stora romantiska epos de sorte Riddere?. Dessa diktverk tillhöra Ingemanns första skaldeperiod, i hvilken han visade mycken frändskap med de samtidig: hos oss uppträdande fosforisterna, i det han vände sig bort från det yttre lifvet oct sökte genom en romantisk mystik och sym bolik framställa det inre lifvet. -Ingemann: böjelse för abstraktioner och sentimentalite: blef föremål för skarp kritik, isynnerhet a! Heiberg och Molbeck, och under den andra perioden af hans skaldebana finner mar också hos honom en mera objektiv karak ter, en friskare och kraftigare prägel. Har vände: sig då för någon tid till dramatisk produktion; åtskilliga af hans sorgespel t. ex. Masaniello och Blanca gjorde myc ken lycka på scenen och mången insåg då att han äfven i denna riktning kunde täflv med Oehlenschleger. 1818 anträdde bar med offeutligt understöd en längre utländsk resa, under hvilken han trädde i förbindelse med Tieck och fullbordade en dramatisk dikt Tascsos befrielse?, som utgör en fort sättning af Goethes Tasso. Efter hemkom sten utgaf han två band lyriska resedikter, År 1822 blef han anställd såsom lektor i danska språket och akademien vid Sorö akademi. På detta minnesrika ställe vände han sin håg till den danska medeltiden och inträdde nu uti sin tredje skaldeperiod, under hvilken det nationalbistoriska spelar hufvudrolen. Han utgaf 1824 sin sköna episkv dikt ?Valdemar den store og hans Miend. Eggad af den lycka, som Walter Scotts romaner vid den tiden gjorde, öfvergat han derefter den metriska formen och bör: